Katarina började engagera sig i föreningen när hennes dotter började åka skidor. Nu har det gått flera år sedan dess men Katarina är en av eldsjälarna som fortfarande ställer upp bakom kulisserna.
När skid-SM gick av stapeln tidigare i år hjälpte hon bland annat till med att ställa i ordning stadionområdet. Mycket av arbetet hon gör i föreningen sker inte i rampljuset. För henne handlar det, förutom att vara ledare för en grupp barn, om att se alla som kommer till skidstadion och få dem att känna sig välkomna, vara på plats en stund innan för att se till att klubbstugan är upplåst och bron framför är sopad.
– Så man inte kommer till en tom lokal och den är låst. Det handlar mycket om att vara seende och se de som kommer. Försöka vara glad och öppen, inte göra det så krångligt.
Katarina berättar att hon tidigare inte varit aktiv inom föreningslivet på samma sätt, men att hon hamnade hos Kalix skidklubb var just för att hennes dotter blev intresserad av skidor.
– Sedan ser man att han som var ledare var ensam och man behöver ju gärna vara två. Då var det som att jag halkade in.
Var det självklart att hoppa in som ledare?
– Jag jobbar ju som fysioterapeut så jag kände ändå någonstans att jag har någon grundkompetens. Det jag tycker om både i det jag gör nu och i jobbet, det är att vara med människor och försöka få dem att må bra, utvecklas och ha roligt.
– Det roligaste är när man ser att det blir bra, att man ser människor må bra. När man ser engagemanget och glädjen i ögonen när man ser barnen ha roligt. Det är det som är det roligaste.
Katarinas dotter går nu på skidgymnasium och håller inte till på skidstadion i Kalix på samma sätt som tidigare, men själv är föreningen fortfarande en stor del av hennes tillvaro.
– Jag är engagerad som ledare, Magnus (make) är engagerad i styrelsen och hjälper till på tävlingar. Vår son är inte engagerad i att åka skidor men han gillar att fotografera och brukar göra det. Det blir som en del i ens liv. Det är som jobb och det här, sedan har man lite vänner på sidan om, känns det nästan som ibland.
Kärnan i det ideella jobbet menar Katarina är att få göra saker för barnen och själva gemenskapen.
– Samma sak när vi hade SM, att man ser att allt flyter på, det blir en utveckling och man ser att det går framåt.
– Det är också hur man är som person tänker jag, det är som på jobbet. Det är samma saker som driver en där, man försöker göra att folk mår bra och man får lära sig och utvecklas.
Men det måste ju även finnas dagar då det är dåligt väder och det inte känns så roligt att ta sig till stadionområdet?
– De finaste dagarna är ju få på ett år. Det är på våren när det är fint och solen skiner, men största delen av träningen är ju när det är lite kallt, det är regnigt och lerigt eller snöstorm. Det är också det som kan vara kul. Det är lite kul att vara ute i olika väder. När man är ute och det piskar i ansiktet, det är lite som äventyr ibland.
– Det är inte alltid att det spritter i benen, men när man väl kommer hit och börjar känner man ändå att man är redo.
Hur länge kommer du fortsätta engagera dig i föreningen?
– Tills de sparkar ut mig. Jag känner ändå att det är roligt och kommer nog hålla på ett tag till.