Det är fredag den 24 augusti 2018.
21 medlemmar i Kalix sånggrupp färdas med buss från Kalix mot spa-hotellet Rauhalahti i Finland, en resa på nästan 50 mil.
Två och en halv kilometer innan de når målet, i Kuopio, störtar bussen ned på ett järnvägsspår.
Fyra människor dör och fyra får allvarliga skador.
Makarna Kirsti Sädesuo och Veikko Sädesuo är med i sällskapet.
– Jag är den första att komma ut ur bussen och det var långa minuter innan jag såg fler komma ut, säger Veikko Sädesuo som hade ordnat med praktiska saker inför resan, som bussbokningen.
– Jag tänker att jag måste ringa hotellet. Jag får låna en telefon.
Kirsti Sädesuo säger att de egna telefonerna då är kvar i bussen.
Det betyder att många av resenärerna inte kan nås, och de kan till en början inte heller ringa och meddela sig med nära och kära.
– Våra barn bor i södra Sverige, det var hemskt för dem att inte veta, säger Kirsti Sädesuo.
Reijo Kemi bor i Kalix, han har kommit hem från jobbet när han får SMS-meddelanden med frågor som ”åkte din mamma till Finland i dag?” i telefonen.
– Jag söker upp nyheterna, jag läser om bussolyckan i Finland och jag ser bild på bussen, säger Reijo Kemi som kommer i kontakt med en medresenär som lovar att återkomma när han vet mer.
Reijo Kemi beskriver timmarna som följer:
– Det är ett totalt mörker, det är alldeles tomt, som om tiden stannat. Det är en balansgång mellan att tappa förståndet och att ha kontroll.
En kompis ringer och erbjuder sig att komma och vara med Reijo Kemi, han tackar men avböjer och får vägledning för att kunna ringa sjukhuset.
– Till slut kommer jag fram och får prata med min mamma i telefon.
Reijo Kemi säger att han naturligtvis är ledsen över olyckan och över de människor som inte längre finns i livet.
– När jag får prata med mamma och förstår att hon kommer att klara sig... det är som om alla färger kommer fram igen och livet kommer tillbaka, säger Reijo Kemi som hämtar sin mamma från sjukhuset när hon är klar där och sedan bor hos henne i tre veckor.
Ovissheten finns inte ”bara” bland nära och kära hemmavid.
Den finns också i sällskapet, bland vännerna som alla är förda till sjukhuset.
– Den första natten på sjukhuset är den jobbigaste natten i mitt liv. Vi får veta att fyra av våra vänner har avlidit. På morgon dagen efter får vi veta vilka som har lämnat oss, säger Veikko Sädesuo.
Några får lämna sjukhuset ett par dagar efter olyckan, andra blir kvar.
Reijo Kemis mamma är Maarit Kemi.
– Jag tror redan på söndagen att jag ska åka hem. Jag är i chock och går på mediciner. ”Nej Maarit, du ska opereras” säger läkaren. Jag hade skallskador och ögonbotten sprack, så jag har nu en titanplatta i ögat, jag har ärr på läpparna och tänderna är ännu under behandling. Jag går i terapi, säger Maarit Kemi som tre veckor efter olyckan åkte på en annan bussresa med föreningen Vår kulturvagga, då till Rokua utanför Uleåborg.
Maarit Kemi säger att hon vill inte låta rädslan stoppa henne.
– Jag försöker hålla mig sysselsatt, hitta på saker, säger Maarit Kemi som tillägger att olyckan har förändrat henne mycket.
– Vi som överlevde hade skyddsänglar vid vår sida. Jag har blivit mycket mjukare, jag tänker mer på andra och familjens betydelse är enorm. Livet är inte självklart, när som helst kan det ta slut.
Kalix sångklubb hade första träffen efter olyckan för ett par månader sedan.
– Det går inte att glömma, det här har vi med oss resten av livet, men det kanske tonas ut lite med tiden, säger Veikko Sädesuo.
– Det går inte heller att bara sitta hemma och tänka, säger Kirsti Sädesuo.
– Jag tror att våra träffar har räddat oss allihopa, säger Maarit Kemi.
Bussolyckan är den näst största i Finlands historia.
Två, tre minuter innan den inträffade passerade ett snabbtåg på samma plats där bussen strax senare störtade.
– Allt hade kunnat sluta ännu mycket värre, säger Reijo Kemi.
I nästa månad väntas finska motsvarigheten till svenska Haverikommissionen komma med sin rapport om olyckan.
Flera av medlemmarna i Kalix sångklubb är också medlemmar i föreningen Vår kulturvagga och just den här dagen har de samlats för att umgås.
Några lagar laxsoppa och bakar bröd, andra sitter och pratar.
De äter och fikar tillsammans och barnen leker.
– Jag ser ljus i tunneln, säger Veikko Sädesuo.
– Barn är så mycket glädje, det betyder så mycket att ha dem här, säger Maarit Kemi.