Nu berättar 34-åringen från Kalix om den långa, svåra vägen tillbaka. Det är en historia som innehåller bråddjupt mörker, men också euforisk glädje.
– Det känns viktigt att berätta min historia. Om den kan hjälpa en enda person som har det svårt i livet kommer jag att känna mig nöjd. Jag hoppas att den ska ge kraft till att orka kämpa lite till. För om det gick bra för mig, så kan också fler lyckas.
Läs mer: Daniels liv förändrades över en natt
Läs mer: "Skrämmande" tycker hans sjukgymnast
För tre år sedan levde Daniel Engman ett aktivt liv. Han var ofta ute i naturen samt älskade att uppleva farten på sin motorcykel eller skoter.
Morgonen efter att hans son, Dennis, lärt sig krypa inträffade en olycksbådande händelse.
– Vi hade det underbart rolig kvällen innan. Hela familjen låg på golvet och kröp omkring. Vi lekte tittut och Dennis skrattade så mycket att han slog hakan i golvet. Morgonen efter kunde jag inte räta ut fingrarna. Mina knutna händer var rödflammiga.
Trots det klarade han att ta bilen till arbetet som bilplåtslagare i Haparanda.
Det skulle dock bli värre. Betydligt värre.
Nio månader senare sitter Daniel Engman i rullstol. Han undersöks av läkare på Kalix sjukhus, på Sunderby sjukhus och på universitetssjukhuset i Umeå.
Expertisen är rådvill. Läkarna är osäkra om det kan röra sig om en neurologisk sjukdom. En läkare föreslår att Daniel Engman borde skrivas in på psyket.
Det tas två ryggmärgsprover, men inget ger någon förklaring till förlamningen.
I det läget tar Daniel Engman kontakt med Kuriren.
– Min plan var att om jag berättade i tidningen skulle någon läkare intressera sig för mitt fall, undersöka mig på nytt och åtminstone ge mig en diagnos. Att inte veta vad jag hade för sjukdom gjorde att jag inte hade något hopp. Jag kunde inte söka på Internet om nya rön från forskare i exempelvis Ryssland. Jag ville så gärna tro att någonstans skapades en medicin som skulle hjälpa mig. Tyvärr blev resultatet av publiceringen det motsatta. Jag tror att många läkare blev rädda att ta sig an mig för att de läst i tidningen.
Under de här åren drabbas Daniel Engman ofta av vad han själv beskriver som ”dåliga tankar”. Det liv han lever känns inte längre meningsfullt.
Det är tur att barnen Ella, sex år, och Dennis, tre år, finns.
– Innan det här hände hade jag inte gråtit många gånger i mitt liv. Du kan inte tro hur stora tårkanaler jag har i dag. I dag är jag blödig. Det var många tankar som rörde sig inom mig och tårarna var ett sätt att få ut skiten. Men jag är ingen person som ger upp. Mina kompisar brukar säga att det är tur att det som skedde drabbade just mig och ingen annan. För tjurigare person än jag går det inte att hitta. Dessutom gav mina barn mig energi till att orka kämpa vidare.
Hans historia berörde många av Kurirens läsare. Gensvaret blev överväldigande. Det resulterade i handskrivna brev och goda råd på Facebook. Han fick över 200 epost.
– Jag läste vartenda mail och det fick mig att börja fundera...
Hösten 2016 vill Försäkringskassan att Daniel Engman ska bli sjukpensionär. Eftersom det inte finns någon fastslagen diagnos har han en så låg sjukersättning att han överväger att sälja antingen sitt hus eller båt.
Det är i det läget som han efter ett besök på hälsocentralen i Kalix får en kraftig penicillinkur. Kuriren har varit i kontakt med läkaren som bekräftar händelseförloppet, men inte vill medverka i artikeln.
– Det var något helt otroligt. Jag låg i sängen i fyra dagar och bara spydde. Jag var blöt i svett och orkade inte ta mig upp ens för att svara i telefonen. Den fjärde dagen lyckades jag duscha. Senare på samma dag slogs jag av tanken. Det brukade alltid vara svårt att få på sig byxorna, men den här dagen gick det oväntat lätt. När tanken slog mig försökte jag få mina tår att röra sig.
Rörelsen var så liten att han fortfarande i dag är osäker på om det verkligen inträffade. Först dagen efter ringde han till sin läkare. Hon var den enda personen som i det här skedet fick veta den stora nyheten.
De kommande veckorna förbättrades hans situation stadigt, även om det gick långsamt framåt. Innan jul gjorde Daniel Engman en uppdatering på Facebook. På bilden stod han triumferande vid sin rullstol.
Sakta öppnas livets möjligheter igen. Daniel Engman tränar sex-sju timmar om dagen och lär sig att gå med kryckor. Han återvänder till arbetet och köper en ny, större och mer handikappanpassad motorbåt.
Han tar varje chans att åka långt ut till havs och lovar sin chef att han ska gå utan kryckor när han återvänder till jobbet efter semestern.
– På sommaren besöker vi Noliamässan. Jag går hela dagen runt på området med en motorsåg i ena handen och ungarna i andra. Vi gör upp eld på Svinöra i Piteå skärgård. Jag tänker på hur bra jag har klarat av sjukdomen. Jag förstår att jag nog inte kommer att klara att gå till jobbet utan kryckor efter semester, men vet samtidigt att det bara är en tidsfråga. När jag går till båten säger det bara ”pang”. Mitt ben viker sig.
Första tanken är att benet hamnat ur led. Daniel Engman knyter fast ett snöre i bryggan och försöker på egen hand dra benet på rätt plats.
Dagen efter gör det rejält ont. Benet är uppsvullet. Det råder ingen tvekan om att något allvarligt har hänt.
På Piteå sjukhus upptäcks 14 frakturer i höger ben och knä. Läget är så allvarligt att läkarna anser att han behöver ett nytt knä.
Det är en bländande vit novemberdag. Snön hänger tung i träden, när Kuriren svänger in vid dubbelgaraget norr om Kalix. Daniel Engman möter oss på gården där han skottat fram en gång.
Den järnställning som använts till att stötta hans högra ben hänger i farstun. Han säger att den inte behövs förutom vid riktigt tunga lyft.
– Jag är inte helt återställd och vet inte om jag någonsin kommer bli det. Jag kan inte springa eller ens räta mitt högra ben, men på något mirakulöst sätt har mitt sargade knä vuxit ihop. När jag fick beskedet trodde jag inte att det var sant. Det kändes märkligt med tanke på att knäet var så söndertrasat att kirurgerna påstod att det inte fanns något att fästa skruvarna i.
Han säger sig ha ”en sjuk värk varje dag”. Allra värst är morgnarna, när han ska upp ur sängen. Daniel Engman är fast besluten att inte använda smärtstillande tabletter, inte ens Alvedon.
– Jag är så tacksam mot min läkare vid Kalix hälsocentral som gav mig livet tillbaka. Hon vågade att ändra min medicinering. Jag åt 39 tabletter om dagen när vi möttes första gången.
Vet du i dag vad du drabbades av?
– Nej, egentligen inte. Jag har fortfarande inte fått någon diagnos, men eftersom antibiotikan gav resultat tror jag att det handlar om någon form av bakterie från en fästing. Två gånger har jag testats för Borrelia, men inget av proverna gav utslag. Jag har aldrig sett en fästing i hela mitt liv, men å andra sidan har jag varit mycket ute i skärgården och där vet vi att det finns fästingar.
Daniel Engman tror att hans sjukdomsförlopp har förändrat honom i grunden. Han anser sig vara en bättre människa i dag.
– Jag är inte samma person som förut. Jag är starkare och vet att jag kan klara av nästan allt. Även om jag har råkat otroligt illa ut, tycker jag att jag på sätt och vis har haft tur som lyckats vända den här situationen till något bra.
I dag arbetar han heltid på sitt gamla jobb i Haparanda. Han har med högra benet i en järnställning lyckats bestiga Rebneskaise. Livet har tagit en ny vändning och hans målsättning är också ny.
– Fram till nu har allt jag tjänat ihop gått till mitt hus, till min båt eller skoter. Nu vill jag ta mina barn på utlandet. För ett år sedan var det otänkbart att jag skulle kunna ta mig med rullstolen ut på en sandstrand.