I augusti förra året introducerades Blixtra för första gången för doften av brända ben från djur. Här har hon hittat en behållare med brända benbitar, som använts vid inlärningen.
För drygt ett år sedan började Gunilla Lindbäck träna schäfern Blixtra till att markera vid lukten av brända djurben.
– Resan med henne har gått fort, hon har fattat fort, säger Gunilla om sin hund.
Det hela började med att Norrbottens museum för ett antal år sedan tog kontakt med Gunilla och hennes dåvarande sambo. Hon berättar att han jobbat inom försvaret med sökhundar och att hon själv har en arkeologiutbildning i grund och botten. Museets fundering var om det hade gått att söka efter boplatser med hjälp av hundarna.
– Deras tanke var då brända djurben, för det är benen som är frekvent förekommande och samtidigt signifikant för en boplats.
Gunilla drog i gång ett projekt på sin fritid med att lära hundar söka och markera benbitar, där första åren gick ut på att presentera doften för hundarna och göra ett avvägande om hundarna kände den specifika doften.
– Det kunde vi konstatera ganska snabbt att det gör de, säger hon.
Hundarna som var med i projektet från början har i dag fallit bort och Blixtra är andra generationen arkeologisökhund som Gunilla arbetar med. Hon berättar att det funnits en tjej som gjort uppdrag för Kalmar länsmuseum med en hund som letade efter ben från människor.
– Men just den här etiketten, att söka efter boplatser, finns det just nu bara en hund av, i alla fall som jag känner till, säger hon och syftar på Blixtra.
Trots att det bara gått drygt ett år sedan Blixtra först introducerades för lukten av brända benbitar har hon hunnit göra skarpa sök i Älvsbyn, Bureå och senast i Jokkmokk.
– Det är egentligen mer sådana skarpa uppgifter vi skulle behöva för att komma vidare för att säga hur hög träffsäkerhet man kan komma upp till.
– Det jag egentligen skulle vilja är att man får till ett projekt där man kunde jobba mer koncentrerat under en period, och verkligen få möjlighet att jobba bredvid arkeologerna på lämpliga boplatser.
Vid en boplats strax utanför Kälsjärv i Kalix har Gunilla tränat med sin hund flera gånger, och även med hundarna i första generationen. I sanden på marken går det att se små, små, benbitar. På vissa platser där det är torv och benbitarna inte syns finns snitslar som visar var de tidigare hundarna gjort en markering.
– Då kan vi se flera år senare när vi kommer med en ny hund och den säger ”här”. Tittar man då och ser snitseln får man nästan lite ståpäls. Det är väldigt häftigt.
Boplatsen vid Kälsjärv tros vara cirka 4000 år gammal och består av härdar, boplatsgropar och en kokgrop. Fynd bestående av skörbränd sten, avslag och kärnor av kvarts har också gjorts på platsen, förutom resterna av brända djurben.
När Gunilla Lindbäck kopplar loss Blixtra tar det inte lång tid innan hon stannar upp och visar att hon gjort ett fynd. Där hon markerat ligger mycket riktigt små benbitar.
På boplatsern söder om Kälsjärv har brända ben av bland annat säl, aborre, skogshare och rovdjur hittats.
Även under de skarpa söken har Blixtras nos varit rätt ute.
– Där Blixtra tagit sina markeringar har man hittat brända ben, säger Gunilla Lindbäck som beskriver bekräftelsen som en boost.
– Det är verkligen ett ”yes-moment”. Med tanke på att man lägger ner väldigt mycket träningstid på det här vill man ju gärna att det ska fungera. Man behöver få sådana kvitton, så att man ser att det funkar och att man på så vis kan hålla träningsmotivationen igång.