Hon har gått igenom fler prövningar än vad de flesta gör under en livstid. I hennes totalt sex böcker, varav alla utom en finns utgivna som ljudböcker, kan läsaren ta del av dramatiska historier som delvis är självbiografiska. Den senaste "Patriark" kom ut i dagarna som e-bok och ljudbok.
LiseLotte Divelli är född 1967 i Rättvik. Hennes första man var polis. De flyttade till Åkersberga och fick tre barn tillsammans. Yngsta barnet föddes med ett allvarligt hjärtfel.
– Det var ett trauma för oss. Antingen håller man ihop och blir starkare eller så separerar man. Vi skildes 18 månader efter sonens hjärtoperation, berättar hon.
Hennes liv var kämpigt efter skilsmässan, hon var arbetslös i perioder och det blev tufft med ekonomin. När hon träffade en ny man hoppades hon att allt skulle bli bra.
I sina böcker, som delvis bygger på hennes eget liv, berättar hon om en ensamstående mamma som träffar en man som är grovt kriminell och rör sig i kretsar av organiserad brottslighet. Han är omhändertagande och känns trygg till en början, men visar sig vara hotfull, våldsam och manipulativ. Snart är bokens huvudkaraktär också inblandad i den kriminella verksamheten.
Hela situationen eskalerar och det slutar med att hon deltar i ett rån, döms och hamnar i fängelse.
Och det var just det som hände LiseLotte Divelli.
– Det är inget jag så gärna pratar om. Jag är inte stolt över det. Men det blev min räddning för jag lyckades bryta med det liv jag levde och mannen jag var gift med då.
Hon satt ett år i fängelse på Färingsös kvinnoanstalt.
– Att sitta i fängelse innebär en mental tristess. Det smugglades in droger och det var ingen riktig struktur, även om man jobbade lite med slöjd. För att överleva blev man kompis med de andra fångarna, men man fick passa sig så att man inte blev skyldig någon pengar.
Hennes ex-make, polisen, såg till att hon kunde behålla kontakten med barnen under fängelsetiden, men när hon kom ut hade hon förlorat sin bostad. Hon flyttade runt till olika bekanta och kunde bara ha barnen hos sig sporadiskt.
– Det var en tung period. Jag klarade mig, men jag fattar inte hur. Man gör det man måste göra.
Så fort hon kom ut skaffade jobb i restaurangbranschen och åtta månader senare en hyreslägenhet i Åkersberga.
– När jag fick lägenheten var det var som att kroppen la av. Jag fick fibromyalgi och blev utbränd och åtta år senare var jag utförsäkrad från Försäkringskassan.
Trots att hon hade alla odds emot sig lyckades hon kämpa sig tillbaka till livet. Hon började jobba igen och den här gången blev det i äldreomsorgen.
Men fler förändringar väntade.
Sommaren 2020 hade hon tvingats avliva sin hund. Hon bodde i en dyr hyrestvåa, var timvikarie, hade ingen möjlighet att köpa en egen bostad, hade bott 30 år på samma ort och barnen var vuxna. Det var då en god vän ringde från Kalix och berättade att Johannisbergs ungdomshem sökte personal.
Hon sökte och fick jobbet.
– Jag visste inte ens var Kalix låg. Jag hade varit som längst till Örnsköldsvik.
I oktober 2020 packade hon in allt som rymdes i bilen, lastade cykeln på cykelstället där bak och körde upp genom landet till Grytnäs utanför Kalix, där hon hade skaffat ett tillfälligt boende.
Hon kom över en lägenhet för 150 000 kronor som hon har rustat upp. Snart bytte hon jobb och började som vikarie på äldreboendet Näsbygården, där hon stortrivs. Kommunen bekostade en undersköterskutbildning som hon påbörjade i höstas.
På fritiden gillar hon att cykla, gymma, promenera och skriva böcker. I samband med renoveringen av lägenheten anlitade hon en elektriker och i dag är de två ett par.
– Jag flyttade inte till Kalix för kärleken, men jag fann den här, säger hon leende.
LiseLotte Divelli har skrivit sedan hon släpptes från fängelset och har hunnit med fem böcker hittills: "Kampen om kaos", "Skott", "Mörkrets lag", "Skärvor" och "Patriark". Den femte ska heta "Resning", men hon har tvingats ta paus från jobbet med den.
I januari fick hon symptom på det hon trodde var covid-19. Testerna visade inget och efter två veckors sjukskrivning hade hon fortfarande symptom. Hon gick till hälsocentralen för att ta prover. Nästa dag kallades hon till Sunderby sjukhus och fick beskedet att hon hade akut lymfatisk leukemi. Hon skickades direkt för behandling i Umeå i fem veckor.
– Det var ju inte planerat kan jag säga. Jag skulle ta emot en Ikealeverans av en ny ugn.
Under våren har hon fått fem olika cellgifter. Prognosen är att det kommer att ta 2,5 år, men sedan finns det gott hopp om att hon är frisk.
På frågan om hon känner sig orolig svarar hon nej.
– Jag har inte dödsångest. Dör jag så dör jag, det är inget man kan göra något åt. Det handlar väl mer om känslan av att svika alla andra om man skulle dö.
Hon skriver en öppen cancerdagbok på Facebook.
– Det är dels för att få ur mig allting. Dels för att jag vill berätta vad det handlar om, istället för att skriva något diffust. Det är något jag själv bara blir stressad av när folk gör. Min cancerdagbok är brutalt ärlig – det är alltifrån näsblod till förstoppning.
Däremot har hon regler för hur man får kommentera. Förslag på alternativa läkemedel är bannlysta, likaså google-läkarråd. Hon uppskattar om någon sätter dit ett hjärta i kommentaren eller skriver "kram", men ingenting annat.
– I början fick jag sådana där välmenande kommentarer som "Det här klarar du!", "Var stark!" eller "Kämpa!". Men sådant skapar bara ångest hos mig. Man kanske inte orkar kämpa varje dag. Och vad är egentligen "att kämpa" när kroppen har fått en dödsdom?
Hon vill framförallt inte få höra att hon måste vara positiv.
– Det gäller att vakna varje dag och gå med på alla behandlingar. Mer kan jag inte göra.
Ändå vet hon med sig att hon har en mental styrka som gör att hon klarar att hantera det.
– Med tanke på vad jag redan tidigare har gått igenom, så tror jag att jag kanske bättre än de flesta kommer att kunna ta mig igenom det här utan att bli bitter, arg och sur.
Hon har också stöd från sina barn och sin särbo. Äldsta sonen ska komma och hälsa på till helgen, berättar hon.
Framtidsdrömmen är att bli frisk, att fortsätta bo i Kalix, vara tillsammans sin nya kärlek, slutföra utbildningen till undersköterska och jobba vidare på Näsbygården.
– Jag saknar mina kollegor och mina gamlingar, säger hon längtansfullt.