”Amerikansk gangsterkultur” är vad som gäller bland ungdomarna vid Johannisbergs ungdomshem, det anser Jonas Säterborg och säger att våldet har ökat avsevärt bara under de 1,5 år som han själv arbetat på JB.
– Det finns hela tiden ett underliggande hot om våld. Våldet har segrat, vi måste ta tillbaka kontrollen. Men istället så vill man undvika incidenter, så därför tummas det på regler. Det kan ge en kortsiktig vinst, men långsiktigt är det förödande, säger Jonas Säterborg.
Han säger att hans känsla är att många konflikter är gamla konflikter som följt med från gatan och från vad som sagts vid rättegångar och som följer med in på ungdomshemmet. Även när ungdomarna är inskrivna påverkas de från gängen utanför, någonting som har ökat sedan FN:s barnkonvention blev lag i Sverige. Därmed har ungdomarna okontrollerad tillgång till sociala medier. Tidigare hade alla en telefonlista som var kontrollerad.
– Personalen är väldigt utsatt. Men vi har också en stor andel ungdomar som är väldigt utsatta av andra ungdomar.
Jonas Säterborg har arbetat drygt tio år på HVB-hem och inom psykiatrin i Stockholm. Nu arbetar han som larmoperatör och jobbar extra vid Johannisberg.
– JB har tvångsvård, det är helt annat än frivillighet, därför krävs ett stort säkerhetstänk det är helt enkelt farliga individer vi har att göra med. Det finns också en motsättning mellan tvång och behandling. Kort och gott, ingen vill vara på JB. Det finns en väldigt stark subkultur.
För att stoppa våldet innanför stängslet mot såväl ungdomarna som mot personal ser han flera lösningar.
– Vi måste skapa mindre ungdomsgrupper. Max fyra, helst tre ungdomar per avdelning. Då kommer vi undan hierarkin och positioneringarna och har möjlighet att påverka. Vi måste ha nolltolerans mot hot och våld. Vi måste också räkna med konflikter initialt och vid varje hot och våld bör ett helt batteri med insatser sättas in; omplaceringar, polisanmälningar är viktiga signaler även om de oftast är tandlöst eftersom de redan är inlåsta. De här ungdomarna har avsaknad av konsekvenstänk, det är därför de är här. Vi borde också ha större möjligheter till vård i enskildhet, både för utsatta och de som utsätter, större möjligheter att splittra upp gruppen.
Nu finns en plats för vård i enskildhet per avdelning.
– Ungdomarna är inte dummare än att de vet vad det innebär. Killarna känner till att vi har väldigt litet handlingsutrymme. Jag är väldigt konservativ, men jag tror att det är enda vägen här, annars kommer det att bli mycket, mycket värre än det redan är i dag.
Att prata om ”ungdomar på glid” gör Jonas Säterborg ”provocerad”.
– Det här är inga ungdomar som hamnat på glid, det här är ungdomar som inte snuddat vid någonting normalt och stabilt i hela sitt liv, de har ingenting att glida av från. Varför de gör som de gör är många gånger totalt obegripligt för oss, men för dem är det helt logiskt utifrån deras erfarenheter. Visst kan mirakel ske och någon kan lämna JB och bli en hygglig Svensson som går till jobbet varje dag. Vi ser en helt ny våldskultur. Vi ska tänka på hur otroligt många brottsoffer som sluppit drabbas under den tid de är här på JB, det är den stora samhällsförtjänsten.
Han konstaterar att det krävs mycket kunskap från personalen för att möta ungdomarna på rätt sätt. Att personal och ungdomar har helt olika erfarenheter är en utmaning.
– På pappret ser det ganska lätt ut, någonting som vem som helst borde klara på några dagar. Men den ghettokultur som de här killarna lever i är väldigt främmande för Kalixbor. Det räcker inte med några intropass för att förstå den, det blir enorma kulturkrockar.
Anser du att personalen är del i konflikterna på JB?
– Det är lite från situation till situation, men ibland ja. Ibland är personalens agerande berättigat, ibland inte. Det finns säkert de som tyckt att jag har gjort någonting onödigt någon gång. Många gånger är det vi som sätter tonen på avdelningarna. Enklast är om alla i personalgruppen har samma mindset, om vi kunde välja vilka vi jobbar med.
Att våldet hela tiden hänger i luften gör att många i personalen blivit tjänstepersonal berättar Jonas Säterborg.
– Att säga nej är inte helt oproblematiskt. Det blir inget gym i dag för vi är för få som jobbar eller nej vi kan inte åka till kiosken kan leda till stora konsekvenser. Det gäller att hela tiden fatta det minst dåliga beslutet och vi har aldrig facit förrän efteråt. Jag är själv medveten om att jag utsatt mig för orimliga situationer och det är bara en tidsfråga innan jag blir utsatt för hot och våld. Jag har säkert tusen exempel på när det hade kunnat gå fel. Varje situation av ensamarbete är en stor potentiell fara. Varje gång man tar ett obekvämt beslut är man närmare en misshandel.
Han säger att i jakten på så få konflikter som möjligt har JB istället blivit en allt farligare plats, för både ungdomar och personal.
– En del anställda har blivit servicepersonal. Det är väldigt farligt. Många ungdomar här har en grandios självbild och när personal lär dem att de springer deras ärenden blir det förödande och farligt när det måste bli ett nej. Att alltid säga nej är inte så roligt, men det gör det hela enkelt då man får ett stort manövreringsutrymme. Vi och jag behöver bli bättre på att ta obekväma beslut. Många är uttråkade och ibland ber de om någonting som de inte ens vill ha, bara för att testa.
En del ungdomar har också lärt sig att aggressivitet leder till att de får som de vill berättar han.
– Några har som strategi att vara riktigt stökiga. Att låta de få som de vill för att undvika konflikter är fel sätt, då förstärker vi den instrumentella ilskan, ungdomarna är inte korkade.
Jonas Säterborg betonar vikten av att skapa relationer.
– När det uppstår konflikter går det bättre om du byggt en relation,. De här killarna gör det som förväntas, grupptrycket är stenhårt. Lojaliteten är inte värt mycket när det smäller. Det är viktigt att förstå att det inte går att göra skillnad första dagen på jobbet, det bästa är att hålla sig i bakgrunden och låta killarna komma till dig, bygga relationer sakta.
Frågan om ensamarbete anser han är ”trams”.
– Det förekommer ensamarbete hela tiden. Skulle vi undvika det måste personalen minst fördubblas och det tror jag inte är planen. Ofta vet vi att någonting är på gång. Det är märkligt att veta att det kommer smälla och inte göra någonting åt det, för att vi inte har möjlighet att splittra gruppen, ingen möjlighet att lyfta ut problemet. Vi ska inte glömma att ungdomarna har oändligt med tid att planera saker, betydligt mer än 40 timmars arbetsvecka.
Att veta att någonting är på gång och att veta att det händer hot och våld med jämna mellanrum skapar spänningar i ungdomsgruppen, bland personal och mellan ungdomar och personal konstaterar han.
– Det sätter sig, det kommer vi inte ifrån. Medvetet och omedvetet gör det att vi i personalen agerar annorlunda. Det blir ansträngt.
Stora samhällsinsatser krävs för att vända trenden i samhället och därmed göra så att fler unga hamnar på den lagliga sidan och Jonas Säterborg vill se tidiga insatser på de barn som växer upp nu.
– Hade någon på 1990-talet sagt att det kommer att smälla 300 bomber i Sverige på ett år hade alla trott att det var en galning som pratade. Vänder vi inte trenden nu kommer det att se mycket värre ut om 20 år, det här löser sig inte av sig självt.
Även institutionschef Tomas Fjellvind konstaterar att våld och hot ökat vid Johannisberg men också i samhället i övrigt. Han konstaterar också att det ”varit en mycket tuff period”.
Mer personal och att våga ta konflikter förordas av Jonas Säterborg.
– Vi lyfter problem och det händer mycket hot och våld. Det finns många från personalen som är sjukskrivna och som får hela sina liv påverkade. Det är för alla, som vi måste höja rösten och förändra arbetssituationen på JB, ta tillbaka kommandot över avdelningarna. Men vi får inte heller glömma bort att 90 procent av tiden är JB är jätteroligt jobb, säger Jonas Säterborg.