Linus Nyberg är 20 år och arbetar inom äldrevården i Kalix, han är 183 centimeter lång. När han föddes var han 34 centimeter och vägde lite mer än ett smörpaket, 784 gram.
– Oddsen var emot mig. Läkarna pratade om nöddop, men mamma och pappa vägrade, de tyckte att det var som att skriva under min dödsdom. Chansen att jag skulle överleva var väldigt liten, jag rymdes i pappas hand, säger Linus Nyberg.
Det var tre månader innan han var planerad att födas som hans mamma insåg att han var på väg.
– Jag var visst väldigt nyfiken på världen.
Mamman fördes med ambulanshelikopter till Umeå.
– Vi pratade om det senast inför den här intervjun och mamma berättade att hon drabbats av havandeskapsförgiftning. Min kropp var stressad och hade prioriterat att rädda hjärta, hjärna och lungor så jag var i övrigt väldigt outvecklad. Jag var genomskinlig när jag föddes och placerades i kuvös och med respirator då jag syresattes för dåligt. Mamma och pappa fick informationen att jag skulle födas och att det skulle bli komplikationer, säger Linus Nyberg.
Det blev det. Han drabbades av gulsot, blodförgiftning och hjärnblödning.
– Hjärnblödningen inträffade i ett hålrum i hjärnan så jag hade en väldig tur.
Flera månader tillbringades på sjukhus.
– På något vänster lyckades jag överleva. Jag är oerhört tacksam mot mamma och pappa som aldrig gav upp och till sjukvårdspersonalen som behandlade mig, utan dem hade jag inte funnits här. Jag är väldigt tacksam över livet. Jag tror garanterat att mina föräldrar är extra glada över mig.
När han var nio år opererades han för reflux, som var den sista konkreta kvarlevan från att han var för tidigt född.
– När jag haft tunga perioder brukar jag tänka på allt som jag klarade som liten så inte fasen kan jag ge upp. Alla har tunga perioder ibland, det blir alltid bättre. Jag är extremt tacksam över livet.
När han nu 20 år senare tittar på bilder från sin första tid i livet är det svårt att förstå hur liten han verkligen var och ändå så full av liv.
– Egentligen är det ett under. Hur är det ens möjligt att vara så liten, jag har haft en sjuk tur. Tänk att en så sjukt liten kunde blir så här stor. Jag är ju fortfarande väldigt smal, men jag är ju lång.
Han säger att bebisar gör honom glad.
– De är gulliga men jag kopplar inte ihop dem med mig.
Linus Nyberg arbetar nu inom äldrevården. När han gick skola praktiserade han på den palliativa avdelningen på sjukhuset.
–Jag har oerhört lätt för att sätta mig in i folks situationer. Jag vill verkligen ta tid att sätta mig och prata, ibland pratar vi om döden, ibland om någonting annat. Är någon orolig hjälper det att bara sätta sig hos dem, finnas där.
Vid sjukhuset var det en patient som lämnade spår hos Linus Nyberg som han säger ”för alltid”.
– Han sade att jag förändrat hans liv, det känns starkt.
Högsta drömmen är att bli polis.
–Jag ska plugga upp två betyg och sedan ska jag söka. Jag gillar att hjälpa och har varit med människor i svåra stunder och även lämnat ett dödsbud.Jag är inte rädd att säga ifrån och har ofta avstyrt bråk och jag behåller alltid lugnet, jag tror att jag skulle kunna göra skillnad som polis.
Det han säger att han bär med sig allra mest från sin tid som liten är att aldrig ge upp.
– Det gäller att ta vara på livet, att vara glad för det man har, säger Linus Nyberg.