Under söndagskvällen var föreningen Kalix bygdemål på plats i Korpikå där man på bygdegården hade dialektkafé. 

Tillsammans delade de med sig av historier, den ena dråpligare än den andra med en kalixbondsk knorr på slutet. De sjöng tillsammans, delade bröd och drack kaffe. 

Det här är ett initiativ som bygdemålsföreningen har tagit genom att bjuda in sig i olika byar. Tidigare i år har man haft liknande träffar i Björkfors och Påläng. "Puling." Det gör man för att dialekten inte helt ska dö ut, något föreningen befarar ska hända. För även om du under utvandrartider kunde höra Kalixbondskan pratas till och med på andra sidan Atlanten så är det inte verkligheten i dag.

– Det här är vår kultur och den håller på att dö ut, säger Ester Rönnkvist som är en av medlemmarna i "Köliskålvan" (Kalixkalvarna) som träffas en gång i veckan.

Föreningen har nu funnits i över 40 år. Maj Lindgren startade initiativet till en studiecirkel och Ernst Lundgren blev 1978 den första ledaren.

Ester Rönnkvist gick med tidigt efter starten och fick där utlopp för sin önskan att prata och inte bara lyssna på bondskan.

– Mina föräldrar pratade bondska med varandra, men inte med barnen. Jag talade överhuvudtaget inte bondska innan jag gick med här.

När Köliskålvan träffas på fredagar ser de till att göra översättningar och skicka in dessa till Norrbottens museum så att bondskan aldrig ska dö ut även om det inte är någon som pratar den.