Björn Malmquist är legitimerad kognitiv psykoterapeut och kombinerar det med att vara enhetschef på hälsocentralen.
– Tiden var mogen att flytta och min sambo har rötterna här i Kalix. Jag kände ett behov av att lämna stressen och bilköerna i Stockholm.
Han trivs med närheten till naturen och havet.
– Jag gillar att hålla på med jordnära saker som trädgård och biodling och att åka båt i skärgården. Sådant mår jag jättebra av.
Själv kommer han ursprungligen från Linköping. Vid den tiden då det var lätt att som outbildad få jobb på sjukhus, flyttade han till Stockholm och blev anställd som vårdare.
– Min mamma var också undersköterska så det ligger väl i familjen.
Snart skaffade han sig den formella gymnasiekompetensen för att bli undersköterska och mentalskötare.
I mitten av 1980-talet när de första fallen av aidssjuka kom in på sjukhusen arbetade han på intensivvårdsavdelningen på Sabbatsbergs sjukhus.
– Det var kaos. Det var unga människor i 20-, 30-årsåldern som var dödssjuka. De låg i respirator och kunde inte andas. Föräldrarna satt inne på salarna och grät med skuldkänslor över att deras söner inte hade vågat berätta varken om sitt virus eller om sin sexuella läggning.
Den största gruppen som drabbades i början av epidemin var homosexuella, men också missbrukare och blödarsjuka som hade fått blodtransfusioner.
En del hade burit på viruset, som till en början kallades för HTLV-3, i flera år. När sjukdomen bröt ut var immunförsvaret kraftigt nedsatt och några hade hunnit utveckla cancer. De fick lunginflammation som inte gick att häva. Ingen visste hur det smittade.
– Vi i personalen gick omkring i rymddräktsliknande kläder och många vägrade gå in på salarna.
För Björn Malmquist blev det en ingång till den specialisering han senare skulle komma att inrikta sig på – att samtala med människor och hantera kriser.
Han var själv bara 25 år och så klart var han tagen av sina upplevelser. Det gick inte att skaka av sig dem, men han lärde sig mycket och lyckades hantera de egna känslorna genom att falla tillbaka på sin yrkesroll.
Den ständigt malande oron över att själv bli smittad nådde sin kulmen en dag när han skulle assistera en läkare vid insättning av en infart på en heroinmissbrukare.
– Hon var väldigt svårstucken och vi visste att hon hade hiv. Och så sticker jag mig på den nålen, djupt in i handen.
Mer än 30 år senare blir han fortfarande berörd när han berättar om det.
Nästa dag gick han till vårdcentralen för att testa sig. Testet var negativt, men man menade att det måste göras om efter tre månader för att resultatet skulle vara säkert.
När han kom till vårdcentralen för att få besked mötte han doktorn i trappen. Doktorn vände sig om och sa till receptionisterna: ”Han ska inte betala för han går under smittskyddslagen”.
– Det var en chock. Jag tänkte, att nu fick jag min dom. Jag var på väg att vända och gå därifrån. Men då kom doktorn plötsligt på vad han hade sagt, vände sig om och ropade ut mitt bland alla patienter: “Björn, det var negativt!”
Efter det insåg alla på sjukhuset att viruset inte var så smittsam som de hade fruktat – ”Björn på iva stack sig i handen och han blev inte smittad, då kan det inte vara så farligt”.
Vid den här tiden gick läkare, socialarbetare, socionomer och psykologer ihop och startade organisationen Noaks ark tillsammans med Röda korset. Syftet var att arbeta med information, utbildning av vårdpersonal, psykosocialt stöd, föreläsningar och opinionsarbete runt hiv och aids. Björn Malmquist fick frågan om han ville börja jobba på deras nyöppnade gästhem för hiv-positiva och anhöriga. Där möttes de av personal med sakkunskap och förståelse och fick även träffa andra i liknande situation som de kunde utbyta erfarenheter med.
– Det var så skamfyllt att bära på hiv och var ett sådant stigma runt det. Noaks ark blev en oas i tillvaron.
I 30 år arbetade han för organisationen och blev så småningom både biträdande verksamhetschef i Stockholm och biträdande kanslichef för hela landet. Han var med och byggde upp lokal verksamhet i flera kommuner.
Hela tiden vidareutbildade han sig för att inhämta de kunskaper han kände att han behövde och 2005 var han legitimerad psykoterapeut.
– Det handlade mycket om att få människor att ändra sitt riskbeteende. Det fanns ju homosexuella som utsatte sig själva för smittan för att de hade ett sådant självförakt. Jag skrev en vetenskaplig rapport tillsammans med två kollegor om det.
För några år sedan kom den uppmärksammade tv-serien Torka aldrig tårar utan handskar av författaren Jonas Gardell. Det tog tid innan Björn Malmquist orkade se den. Det han kunde konstatera efteråt var att verkligheten var värre.
– Det var en hemsk sjukdom och den var inte människovärdig. Då den dessutom var så skamfylld var de sjuka dubbelt drabbade.
Fram till 1996 gick Björn Malmquist på en eller ett par begravningar i veckan. Men i och med bromsmedicinens genombrott blev det en totalvändning.
– Folk lade på hullet, alla sekundärinfektioner och cancrar försvann. Man trodde inte att det var sant. Gästhemmet kunde snart stänga.
Efter tsunamin i Thailand i december 2004, då hundratusentals människor dog, blev Björn Malmquist uppringd av Röda korset som undrade om han ville ställa upp och arbeta med krisstöd i det katastrofdrabbade området. Under ett halvårs tid stöttade han svenskar som hade mist sina anhöriga eller själva hade upplevt tsunamin.
– Det var mycket känslor, affekter och sorg. Då kände jag ändå att jag hade verktyg att hantera det genom mina tidigare erfarenheter.
Din yrkesroll har inneburit att vara på de allra mest tragiska ställena – brukar du tänka på det?
– Jo, men det är ju faktiskt en jättefin känsla att kunna hjälpa andra människor. Jag är väl också uppvuxen på ett ganska tufft sätt själv, så jag har vetskapen inom mig att även om det känns jobbigt, så är det just nu. Det kommer att bli bättre. Så tänkte jag alltid själv när jag var barn.
Att arbeta som enhetschef i Kalix innebär nya utmaningar, men fortfarande månar han särskilt om patienter med psykisk ohälsa. Trots sin bakgrund känner han aldrig att någons problem är futtigare än någon annans.
– Nej, absolut inte. De kriser vi går igenom är personliga och det är lika viktigt för alla som lider av sorg, depression och ångest att få veta att det finns hjälp att få.