Hela Inlandsbanan på en sten i Kåbdalis
I Kåbdalis står en hög minnessten omgiven av träd som är främmande för trakten. Stenen restes efter att det sista stora järnvägsbygget i Sverige avslutats: Inlandsbanan.
Tågmöte i Jokkmokk 1947, tio år efter Inlandsbanan öppnats i sin helhet.
Foto:
Året innan hade generaldirektör Granholm varit i Kåbdalis och slagit i sista spiken och skruvat ihop sista rälsskarven. En av rallarna som var med om sista spiken var Bengt Johansson, senare med efternamnet Djupbäck och känd under artistnamnet "Jokkmokks-Jokke".
Långt projekt
Inlandsbanan var ett långt projekt, inte bara i mil utan också i tid. Redan 1897 kom det första förslaget om en järnväg genom Sverige inland och som skulle blir både malmbana, timmerbana och kolbana.
Inlandets rikedomar ända upp till Norrbotten skulle rulla på denna nya järnväg till exporthamnar i Bohuslän. Strömstad sågs som en tänkbar isfri utskeppningshamn för Lapplandsmalmen.
Med åren övergavs tanken på Inlandsbanan som transportled för exportvaror. Narvik och Luleå var lämpligare utlastningshamnar för Lapplands malm, timret fortsatte att flottas på älvarna till sågverken och pappersbruken vid kusten och träkolet det gick till Bergslagens järnverk.
Privata järnvägsföretag byggde de första delarna av inlandsbanan, från Vänern till Sveg. Staten tog hand om bygget norr därom. 1907 beslutades riksdagens bygga sträckan Östersund-Ulriksfors och den öppnades 1912.
Station i Arjeplog
Nästa etapp blev Gällivare Porjus. Den var nödvändig för transport av byggmateriel och förnödenheter till kraftverksbygget i Porjus. Den sträckan färdigställdes 1915.
Inlandsbanans övriga sträckning genom Norrbotten hade två alternativ. Det ena var att banan skulle gå via Kasker, Arjeplog, men det blev i stället en sväng närmare kusten och via Arvidsjaur.
Som plåster på såret fick Arjeplog visserligen en järnvägsstation, men den blev utan spår och perronger. Utanför det röda stationshuset stod Postens gula diligensbussar i stället för SJ-gula rälsbussar.
Rallarna skingrades
Statens insåg tidigt att Inlandsbanan inte skulle bli någon lönsam affär, men den var en angelägenhet för försvaret och den beskrevs som en kulturväg för koloniseringen av inlandet.
Inlandsbanan blev också den sista uppgiften för de riktiga rallarna, som skingrades efter det stora kalaset i Akkats 1938. De hade dragit genom landet och nu fann många av dem fasta boplatser längs det sista stora banbygget.
Så jobbar vi med nyheter