Per Olov Enquist överraskade sina läsare i självbiografiska ”Liknelseboken” med en 15-årig pojkes sexuella debut med en 51-årig kvinna. Skildringen blev omtalad då den skedde på det kvistfria köksgolvet i Larssonska huset hemma i Hjoggböle. Den gillades av kritikerkåren, beskrevs som en av de bästa sexskildringar som skrivits. Det var ingen skillnad mellan kvinnliga och manliga recensenter.
Bodensaren Ola Siljelöv debuterar med romanen ”Benkti och Katt-Hanna” och den utgår från författarens hemby Juoksengi, präglad av laestadianism. Kanske har Siljelöv läst Enquist, för han låter huvudpersonen Benkti redan inledningsvis minnas sin sexuella debut, som 14-åring med den sådär 20 år äldre Katt-Hanna. Det är vågat av en debutant att ge sig på det kanske svåraste som finns, att skildra en sexakt. Dessutom ska delar av boken också ha inträffat i det verkliga Juoksengi. Plats för spekulationer i byn.
Nu räds inte Ola Siljelöv ämnet sex, för de 348 sidorna är fyllda av människor som betraktar varandra som sexobjekt och ständigt redogör för sina erotiska drömmar. Det kanske kan tolkas som ett sent uppror mot tidsandan i det Tornedalen där den nu 55-årige författaren växte upp, men det blir i mesta laget.
En roman ska ha en bra start och rycka in läsaren. Innan förförelsen av 14-årige Benkti får vi just en sådan och som lovar gott inför fortsatt läsning. Det är ett möte i skogen mellan den unge Benkti och en björnhona med unge. Ett möte som blir ytterst närgånget och där man som läsare kan förnimma den stank som björnen utsöndrar när den kommer riktigt nära, 30 centimeters avstånd, och förvandlar Benkti till en stenstod, innan han svimmar av och björnen flyr i ett dammoln.
Sedan då? Ja handlingen rör sig kring en mystisk portfölj som Benkti påträffar under flickornas omklädningsrum på badplatsen och som orsakar ett förföljande genom Sverige och åter norrut, men nu med slutstation på andra sidan Torne älv, i finska Juoksengi och med en storpolitisk upplösning. På resan följer Katt-Hanna med och andra karaktärer ansluter under vägen.
Det blir också en lång boklig resa, för lång med alltför många sidospår och utvikningar. Däri ligger egenutgivningens fara. Man känner att efter björnmötet och sexdebuten hade det behövts någon som tagit bort de onödiga orden, kanske hela kapitel. Inom journalistiken brukar det beskrivas som en konst att skriva kort. Det är en konst också i skönlitteraturen. De stora författarna skriver ofta tunna böcker.
Ola Siljelöv är en god berättare som har möjligheter att utvecklas i rätt omgivning, ett förlag med duktiga redaktörer.