Det är tre dagar före lucia. Vi tar redaktionsbilen för att lämna kusten och köra västerut. Dagen är rakt igenom ful, så länge vi är i kustlandet. Det har regnat i två dagar och är plask, slask och farligt spåriga vägar. Men redan i Klöverträsk börjar det grå gå mot vitt och i Norrbottens pärla Älvsbyn, står det klart att det faktiskt är vinter.
Vi är nu halvvägs till målet. Ett mål och en destination som ett reportageteam från NSD gjorde för exakt femtio år, år 1968. Vi ser skylten framför oss, men har mången lastbil att möta innan den tornar upp sig. Vägen mellan Älvsbyn och Arvidsjaur är klart vit och ljusare än vid kusten, men smal som bara den. Det är lastbilar, testbilar och renar om vartannat. Vi tar det stilla.
En mil utanför Arvidsjaur sker det. Skylten dyker upp. Men var den verkligen en så lång bit ifrån vägen? Så såg det inte ut 1968.
– Nej du, den skylten stod någon helt annanstans. Jag minns inte exakt var, säger Ulf Lundmark.
Han var tretton månader sist NSD var i hans hemby. En by han älskar.
– Julträsk har allt. Här finns friheten, skogen, jakten och fisket. Vad mer behöver man?
Kärlek kanske? Men se den har har fixat sig från Abborrträsk. Hon, Cenita Lundmark, står vid spisen och kokar palt när vi kommer. Ulf är märkbart nöjd.
– Jag har sagt till min son, att det första du ska fråga en kvinna du är intresserad av är om hon kan koka palt. Svarar hon ja är det klart.
De ser perfekta ut, paltarna. Cenita är den perfekta frun.
– Jag älskar att bo i Julträsk. Jag har jobbet som personlig assistent bara en mil här ifrån inne i samhället. Och har jag glömt köpa mjölk när jag åker hem är det bara att vända om för det är ju inga sträckor vi talar om.
De har fått två barn varav dottern valt att flytta till Skellefteå men sonen bor kvar. Inte hos dem utan han har tagit över farfar Odals hus. Odal var med i reportaget 1968. Snygg och mörk. Han hade skogsföretag och byggde huset där Andreas, barnbarnet nu bor, 1967. För Odal själv är det boende inne i Arvidsjaur som gäller.
– Ja se oj va fort det kan gå. Han som var så stark och med uti allting drabbades av demens. Det var omöjligt för honom bo kvar i byn, berättar Celina.
Så nu är de tre fasta boenden kvar i Julträsk. Andreas har utbildat sig inom transport och söker jobb. Allt medan hans far valt att arbetspendla till jobbet i guldgruvan utanför Skellefteå.
– Vi har ett litet hus där med. Så jag jobbar borta måndag till måndag och är sedan ledig en vecka.
Idag är det måndag. Det är julafton men det gör ingen skillnad i en gruva. Ulf ska iväg på jobb och åker ungefär när Kalle börjar. Cenita kommer hem en timme efter men kommer även hon jobba alla juldagar.
– Men barn och släkt kommer vi ha här ändå. Att inte Ulf är med är inte så ovanligt. Vi är vana gå om varandra. Kanske därför det håller?, säger Cenita och skrattar.
I den artikel NSD skrev för femtio år sedan var en nyinflyttad kvinna central. Hon ville starta en stor kennel i Julträsk.
– Men se det blev det inget av. Och hon är, precis som två av de andra som var med i reportaget, borta nu. Det är bara farsan som lever av de fem som var med. Om man inte räknar mig förstås, säger Ulf och ler.
Han och Cenita har ingen längtan än den att leva och bo som de gör och få vara friska när pensionen väl kommer.
– Vi har testat vara utomlands en gång. Till Spanien. Men se det var inget för oss. Varför åka iväg när man har allt här?
Vi går ut en sväng. På gården springer parets tre hundar fritt och sonen Andreas svänger in med sin bil. Han har just varit och hjälpt en vän med renskiljningen. Nu ska han hem och skotta lite.
– Men traktorn står i garaget. Den måst jag laga upp lite, säger Andreas och vi följer med honom hem till tunet.
Farfars händer som byggt upp allt är Andreas lyckliga stjärna.
– Jag vill alltid bo här. Trivs skitbra.
Men kärleken då?
– Ja, den kan blir svårare då. Men det får väl ordna sig.
Han är blott 23 år. Han vet mycket väl om pappa Ulfs råd. Om han lyder det återstår att se. Vi går väl åka tillbaka om femtio år igen och se om en paltgryta står på spisen?