Strax före vår intervju har han kört björkved till slalombacken i Vuollerim.
– Den passar inte till vår vedspis så jag kunde lika gärna köra den dit.
Det verkar vara sån han är, Sven Holmqvist. En som tar sig tid till att lägga klossar i samhällsbygget – ibland stora och ibland, som idag, små.
Han föddes i Norge, närmare bestämt i Stokmarknes på Vesterålen och kom till Jokkmokk 1972, lagom till att han skulle börja femte klass. Nu bor han med frun Anna-Lena och ett av tre barn i byn Porsi, strax utanför Vuollerim i Jokkmokks kommun.
Vägen till Porsi ringlar sig fram, passerar över Lule älv och följer sedan älvbrinken. En till synes välmående trakt med knappt hundra bofasta. Mitt i byn ligger den gamla folkskolan som nu fungerar som samlingslokal.
– Det är alltid upp emot hundra personer här när vi har fest.
Sven Holmqvist är en av dem som tycks vara ett med jobbet. Han levererar tidningarna till alla byar från Porsi till Jokkmokk, en tredjedel av Jokkmokk och kör sedan till Porjus. Utöver tidningarna transporterar han mediciner till apoteket i Jokkmokk och ibland biblioteksböcker.
25 mil om dagen tillryggalägger han varje vardag och lördag. Under sina färder i den tidiga morgonen registrerar han det han ser längs vägen, väder- och trafikförhållanden och sina tankar för dagen. Lite som forna tiders lykttändare som vakade över staden och ropade ut "Klockan är åtta och allt är lugnt".
Vid sextiden på morgonen får han sitt morgonkaffe och lägger då ut en rapport på Facebook som läses av såväl Jokkmokksbor som utflyttade. Den här morgonen lyder den:
"Minus 12° och en klarvitblå nyans i naturen efter en natt med nästan fullmåne.
Lite kul å studera vårens former allt eftersom snön sakta förtvinar.
Det vilda inslaget inatt är förlagt till Avrättsbacken i Jokkmokk och dess hoppande rådjur.
Tidningen Fokus har idag en intressant framsida, ja va händer då?
Vill minnas att en undersökning bland ungdomar slutade i just deras önskan om en sån framtid.
I övrigt, gomorron å ha en bra måndag."
– Det här jobbet är grunden i mitt liv. Jag har kört ut tidningar sedan 1990. I början med cykel. Jag ser det som viktigt att människor får sin tidning, en hederssak.
Men Svens engagemang för att vi ska få vår tidning är bara en liten del i ett samhällsengagemang som sträcker sig långt på både bredden och djupet.
Han har ett politiskt intresse som började i facket. I Jokkmokks kommun har han varit fritidspolitiker (S) och suttit som ordförande i de flesta nämnder, som vice ordförande för kommunfullmäktige, som förste vice ordförande i regionfullmäktige och som ordförande i styrelsen för Samernas utbildningscentrum under åtta år.
– Det är hedervärt att få förtroendet att jobba för kommunens bästa. Jokkmokk är mitt hem sedan 1972, vore väl fan om vi inte skulle lyckas hålla oss på rätt köl.
Efter höstens val koncentrerar han sig på skolfrågor som ledamot i barn- och utbildningsnämnden, ledamot av kommunstyrelsen och har fortsatt förtroende i Samernas utbildningscentrum, nu som ersättare.
Engagemanget sträcker sig också in i kommunens föreningar och han har varit aktiv i styrelsen för en mängd av dem.
– Svenskarnas delaktighet i föreningar har ju byggt folkhemmet en gång. Jag vill hjälpa föreningar som det går tungt för så att de kan överleva. Jag ser det som en livsuppgift.
I Jokkmokks skytteförening har Sven varit en mer aktiv medlem i över 20 år som ordförande, tävlingsarrangör och aktiv skytt. Största meriten kom i tävlingen Margaretakedjan i Övertorneå 1978 då han tog hem segern i liggande skjutning över hela skandinaviska eliten.
Huset i Porsi flyttade familjen Holmqvist in i för tio år sedan. De har tre barn varav två bor i Jokkmokk. Äldsta sonen har gått i pappas fotspår och kör åt poståkeriet. Yngste sonen studerar och bor hemma medan dottern arbetar som biolog och bor i Österrike.
Fritiden innehåller också byagemenskap och del i intresseföreningen för Jokkmokks Jokkes museum. Friluftslivet lockar också och på det stora gårdstunet vid älven trängs bilar och skotrar.
– Det finns så många fördelar med att vara just här. Men man blir så hemmablind och man skulle behöva ta flyget till mellaneuropa då och då och fundera på livet här och vilka rikedomar som finns att ösa ur. Men man måste vara sin egen lyckas smed – kanske mer häruppe i glesbygd. Vill man ha en kaka får man fanimej vara med och baka den.