Medan det Iranska folket går ut på gatorna för att protestera mot regimen sitter Marjam långt därifrån i sin restaurang i Jokkmokk. Hon följer händelserna via en fri nyhetskanal som sänder dygnet runt men hon känner sig ändå frustrerad över att vara så långt borta.
– Vi brukar åka och demonstrera i Sverige och andra delar av världen regelbundet. Just nu känns det jobbigt att vara så långt borta.
Vi dricker persiskt te och äter Marjams hembakta kakor i restaurangen som paret driver mitt i Jokkmokk sedan 14 år tillbaka. Bakom oss täcker hennes mans många växter de stora fönstren och bredvid oss på bordet står ett ljus vid ett inramat svartvitt fotografi.
– Det är min bror Faramarz. Han var politiskt aktiv och avrättades av regimen då han bara var 19 år. De grep honom på gatan. Först sköt de honom i halsen. Folk omkring hjälpte honom till sjukhus men regimens män hittade honom.
Marjam och hennes familj har varit politiskt aktiv under stora delar av sitt vuxna liv. Familjen bodde i Teheran och de levde ett gott liv. Hon var professionell basketspelare och hennes man hade en hög position vid en av de större världsbankerna med filial i Teheran. Plötsligt rycktes mattan från under deras fötter och allt förändrades. De fängslades och Marjam satt inlåst i fyra år.
– Vi kunde höra när folk avrättades.
Hon har svårt att berätta något mer om fängelsetiden. Det märks att det sitter djupa sår i henne. Hennes man satt även han inlåst under några månader och när de kommit ut ur fängelset fanns inte mycket kvar av deras tillvaro. Oron över att den äldsta dottern Golazin skull gripas var överhängande och de beslöt sig för att anlita smugglare för att få ut henne ur landet. Lite senare flydde även Marjam med sin andra dotter Golbarg som då bara var 16 månader gammal.
– Jag måste komma ut annars skulle det bli farligt för mig igen.
När de kom till Sverige för 33 år sedan fick de uppehållstillstånd direkt och kunde så småningom återförenas med Golazin.
– De kompisar jag fick i fängelset bodde i Stockholm. Så vi bosatte oss också där och bodde kvar i 28 år. Med årens lopp började vi längta till en enklare tillvaro och fick tips om att en restaurang var till salu i Jokkmokk.
Men trots att avståndet har ökat till hemlandet har Marjams familj hela tiden fortsatt att jobba mot regimen på olika sätt. De är hoppfulla om att det denna gång ska leda till förändring. För även om möjligheterna att få ut information om vad som dagligen sker i Iran är begränsade så är inte hela internet stängt.
– Förut var det svårt att få människor att förstå hur det verkligen är. Men kunde berätta hur mycket som helst utan att det gick fram. Nu går det på en sekund att dela filmer och bilder via internet. Många är bra på att ta upp mobilerna och filma hur det blir behandlade, säger Marjam.
– För första gången har det blivit skamligt, både internationellt och nationellt, att förhandla och göra affärer med regimen, berättar äldsta dottern Golazin Yarandpour via telefon från Stockholm där hon lever.
Marjam har släkt och familj kvar i Iran. Hon försöker nå sin syster och sin mamma via telefon dagligen. De har försökt ta sig ut ur landet men inte lyckats. Hennes pappa är borta sedan en tid tillbaka.
– Pappa önskade det som händer nu. Jag tror han är glad.
– När vi lyckats få bort regimen då ska jag åka tillbaka till Iran.