Det känns som att det är just den här dagen som hösten övergår till vinter. Fortfarande lyser höstfärgerna men allt är frostbitet och det krasar under skorna. Det är ett par grader kallt och solen ligger lågt över den lilla sjön som är täckt av glittrande isrosor. 

Det här är Cecilia Lundins värld. Idag har hon skyndat sig att remma på skridskorna direkt efter jobbet. Att landa hemma i soffan efter en arbetsdag är inte hennes grej. Naturen i alla möjliga former är det som ger henne avslappning. 

Cecilia växte upp i Sala. Hennes föräldrar tog med henne och lillebror ut på fjällvandring och andra utflykter.

– De var ganska "normala" naturmänniskor. Jag däremot verkar ha fått en överdos, säger hon med ett skratt.

När hon var 19 år sökte hon in på det som då var Samernas folkhögskola, numer Samernas utbildningscentrum,  för att läsa ekologilinjen. Den hade riksintag och var den enda linjen hon ville gå och hon kom in. Hon flyttade upp och började plugga 1996. Kärleken till Jokkmokk var omedelbar och hon har i stort sett bott här sedan dess.

Utbildningen ledde till jobb som naturguide vilket i sin tur gjorde att hon blev sin egen tio år efter hon kommit hit första gången. Hennes verksamhet har handlat om guidning på barmark och på skidor. Det har också lett till att hon själv utbildat naturguider. 

2014 tog Cecilia över vandrarhemmet Åsgård i Jokkmokk och i slutet av förra sommaren sålde hon verksamheten vidare. Då var hon utarbetad och planerade ett sabbatsår. Men, ödet ville annorlunda. En affärsutvecklare söktes till projektet Business Capacity Development, BCD, som sorterar under Swedish Lapland visitors board, och hon blev tillfrågad. Men hon hade lärt sig någonting under resans gång; att hon behövde naturen för att hålla ihop och må bra. Så det fick bli en halvtidstjänst. Det är därför vi hittar henne på isen på en liten sjö strax utanför tätorten mitt på dagen en vardag. 

Härute i skogen har hon också sitt hem – en liten timrad koja som står på en kulle omgiven av skogen och med sjön strax nedanför. Grannskapet består av en handfull sommarstugor men inga andra bofasta. Är det inte ensamt?

– Nej aldrig. Jag träffar så mycket folk i jobbet och umgås mycket med mina vänner. Sen har jag ofta besök av ekorrar och olika fåglar. Just nu har jag lavskrikorna som frukostsällskap. Jag ser dem genom köksfönstret. 

Jobbet med projektet BCD handlar om affärsutveckling inom besöksnäringen. Konkret handlar Cecilias jobb bland annat om att arrangera visningsresor för turoperatörer från England, Tyskland, Schweiz, Österrike och Benelux-länderna. 

– Det man vill ha just nu är tematiska resor. Det innebär att upplevelsen kommer i första hand och själva resmålet i andra. 

Cecilia tar några skär över glittrande iskristaller. Begreppet Arctic wellness –  arktiskt välmående – är hett inom turistnäringen just nu och det är det här det handlar om – unika upplevelser i nästintill orörd natur. Men hur går den ekvationen ihop för henne; att sälja bitar av Jokkmokks natur, hennes egna paradis?

– Massturism kommer aldrig att bli aktuellt här. Vi måste bedriva turism på ett hållbart sätt. Det innebär att alla mindre entreprenörer måste få göra sin röst hörd. Det måste komma underifrån. Vi ligger långt framme i hur vi arbetar tillsammans. 

Solen försvinner bakom talltopparna och Cecilia spänner av sig skridskorna. 

– Det här är lycka för mig. Det är här jag slappnar av. Jag kommer aldrig att flytta.