I slöjdsalen på Samernas utbildningscentrum kan man bokstavligen höra en knappnål falla. I rummet sitter fyra elever på textilslöjdlinjen tillsammans med läraren Anna-Stina Svakko. Längst fram på whiteboarden står ”7 dagar kvar till slöjdstopp" och "12 dagar kvar till vernissage”. Fokuseringen är total.
Anna-Stina Svakko är förutom lärare även sameslöjdsmästare i textil och en av två i Sverige som har mästarbrev i Duodji, samisk slöjd. Hon sticker inte under stol med att det är speciellt att få besök av kungaparet.
--Många samer är och var väldigt rojalistiska. Min mamma uppfostrade mig till att hedra Gud, kungen och mina föräldrar. Så för mig är det också väldigt speciellt, och nervöst.
Slöjdeleverna Sanne Kansa, Ina Påve, Josefin Hammare Vasara och Amanda Partapuoli Holma syr såväl på sina slöjdalster – som ska visas upp under vernissagen av utställningen Suodjalit – som på nya koltar till marknaden.
Kolten är ett tecken på samhörighet med andra samer men den enskilda kolten bär också på detaljer som visar från vilken plats man kommer och även från vilken familj
– Detaljerna på kolten är ett sätt signalera sin identitet. Det handlar om att direkt veta att man inte är släkt. De här tjejerna vet precis vad de ska kolla efter. De skannar av presumtiva partners som de möter.
– Under marknadsdansen bär nästan alla kolt. Det är otroligt är skönt att vara i majoritet. Man är hemma. Kolten är vårt arv, vår identitet. Har man inte kolt känns det tomt om andra har kolt, eller hur?, säger Anna-Stina och får medhåll.
För att hitta detaljerna studerar eleverna sina släktingars kläder.
– Det ger en extra dimension med mycket känslor i det man gör. Genom detaljerna i kläderna känner man anknytning till sina släktingar, säger Josefin Vasara-Hammare.
Men, samtidigt som kolten har en stark historisk koppling så är den också föremål för modets växlingar. Anna-Stina Svakko berättar:
– På 60-talet när min mamma gick här bar hon nätstrumpor, spetsiga pumps och ljusrosa läppstift till sin kolt. När jag var nio hade hon en kolt som slutade mitt på låret och jag också. På 80-talet blev den betydligt längre, mitt på vaden ungefär för att under 90-talet bli superlånga, så långa så att de täckte skobanden. Nu är det kortare igen men stannar under knäna på en fin kolt.
Men det är mer än längden som har varierat med modet. Anna-Stina berättar att tyget till kolten också är en modesak.
-- En period var det populärt med glittriga tyger och för ungefär 10 år sedan jeanstyg. Nu går man tillbaka till mörka färger igen, det är mer strikt och dämpat i svart, grått och mörkblått.
Den klarblå färgen som många förknippar med samiska kläder har funnits sedan lång tid tillbaka.
--Då var det oerhört svårt att få tag på blått och även rött kläde. Det vara bara avsett för Europas kungahus och för adeln i övrigt. Men den engelska drottningen ville ha vit päls med svarta fläckar till sin cape. Gissa var den kom ifrån? Hermelinen. Vi bytte pälsverken mot blå och röda tyger, berättar Anna-Stina.
Marknaden är fortfarande en källa till material som tyger, garner, silver och skinn. Slöjdeleverna på Samernas utbildningscentrum får inget extra ekonomiskt stöd för slöjdmaterial så många lägger undan en del av studiemedlen.
Särskilt marknadstorsdagen är viktigt. Då är det skattjakt.
– Det gäller att hänga på låset. Ryktet går fort om någon har hittat nåt som ingen annan har.