Projektet drog igång i höstas men Jokkmokks basket har jobbat med integration under flera år. 2008 öppnade det första asylboendet, något år senare hade den något slumrande verksamheten på pojksidan fått ett uppsving.
Under åren har det blivit seriespel i Norrbottens ungdomsserier, cuper, turneringar och en DM-seger. Årets lag med killar i 14-17 år deltar inte i något seriespel än så länge.
– 2010 hade vi nio nationaliteter och elva folkgrupper i ett lag med killar. Det tog fart på allvar på pojksidan när vi fick in spelare från flyktingboendet, säger Lasse Mikkelsson.
Två av dem – Taghi Alirezai, 23 och Hamidullah Muhammadi, 20, har gjort resan från nyanlända nybörjare till baskettränare. De vet vad som krävs. Språket är den första utmaningen.
– Det kan vara ganska svårt när man inte har språket, säger Hamidullah Muhammadi.
Men de säger att det har gått ganska snabbt att få till en schysst känsla på plan.
– Vi kan läsa deras tankar, ha ha. Vi försöker få dem att förstå varandra. Vi har levt samma liv som de, varit på ett boende och vet hur orolig man kan vara under den tiden. Det gör att vi har lättare att gå in och snacka med dem om det blir något, säger Taghi Alirezai.
– Som Lasse brukar säga, det kostar ingenting att säga förlåt till en kompis. Det är en jättestor grej att lära sig att respektera varandra. Det är foul, okej, säg bara förlåt kompis, säger Hamidullah Muhammadi.
De tycker att Jokkmokk har ett bra idrottsutbud. De har testat basket, fotboll, innebandy, badminton, längdskidor, slalom...
– Jag älskar idrott! Det är jättekul. Jag älskade idrott i mitt hemland också men hade inte ekonomi eller tid att vara i den världen, säger Hamidullah Muhammadi.
– Här har man så mycket tid och det finns möjligheter att prova allting, säger Taghi Alirezai.
Lasse Mikkelsson har varit engagerad i basketen i Jokkmokk i över 40 år – och spelat under klubbens storhetstid i division 1. Det blir många timmar i sporthallen. Att säga att han brinner för basketen är ingen överdrift.
– Det är något jag tycker om, det är viktigt och väsentligt. Ibland får jag frågan varför jag håller på. Det är för att jag tror på det. För att ungdomar ska ha en bra och vettig fritid.
Vad får du själv ut av det?
– Man gör något bra och ger tillbaka något till samhället. Jag älskar lagarbetet. De går från ego till lagbyggare. Från början är det kaos men spelarna får lära sig för att nå resultat på planen så måste de samarbeta. Det smittar av sig i deras övriga liv också, säger Lasse Mikkelsson.
Både Taghi Alirezai och Hamidullah Muhammadi hyllar honom.
– Lasse betyder mycket. Man lär sig jättemycket av honom. Han är precis likadan mot alla, gör ingen skillnad på folk och det gjorde att jag kände mig välkommen hit, säger Hamidullah Muhammadi.
– Han är rak, säger Taghi Alirezai.
Lasse kontrar:
– De här två är väldigt duktiga, säger han.
Båda killarna ska på en basketkonferens i Stockholm inom projektet Välkommen hit. Den 30 december är tanken att de ska snacka i pausen på BC Luleås match mot Uppsala i Luleå energi arena.
– Välkommen hit-projektet är kvällens matchvärd. Alla ensamkommande ungdomar i Luleå och Jokkmokk får gå på den hemvändarmatchen, säger Lasse Mikkelsson.
Men vad är då hemligheten med att lyckas med integration? Vad krävs? För Lasse Mikkelsson verkar det som att det bara är att köra. Men Hamidullah Muhammadi tar till orda och avslöjar hemligheten.
– Vad man behöver är tålamod. Det är inte lätt, säger han lite med glimten i ögat.
– Vi försöker lära dem för livet. Genom basketen kan man lära spelarna mycket om det svenska samhället, säger Taghi Alirezai.