– Det här är mitt och brorsans hem. En stor del av vår uppväxt har vi sprungit här. I stort sett all vår fritid tillbringar vi här. Ska inte vi kunna få vara i stugan när vi vill? säger Tommy Karlsson.
Vi sitter i Dick Karlssons stuga, nordväst om Jokkmokk, vid Pärlälvens källflöden. Utanför finns rena sagolandet. Tiotalet stugor vid sjön Peuraures västra ände omges av dalgången. På lågfjäll som Skieltavare, Kaisatj och Luovvavare stretar barrträden uppåt efter sluttningarna. Tsielekjokk rinner in i sjön via ett mäktigt deltaland, där björkarna bugar av fem centimeters rimfrost.
– Det här är vårat paradis. Här jagar, fiskar och lever vi, säger Dick Karlsson.
Vi har i vintersolståndet åkt skoter från Årrenjarkka, nära Kvikkjokk. Tvärs över Saggat och sakta uppåt genom skogen, en tur på 1,5 mil cirka.
Frost på fönstren. I kaminen sprakar veden. I rummet: oro, ilska, frustration – och stridslystnad.
– De gömmer sig bakom "militära hemligheter". Det är världens bästa alibi. Men jag tänker ta Sametinget till hjälp och gå till Europadomstolen om det behövs. Det privata ägandet har ett starkt skydd i andra delar av Europa, säger Tommy Karlsson.
Anledningen till oron finns i historien.
På 1950-talet planerade Sverige att tillverka en egen atombomb. Som ett led i detta sprängde Försvarets forskningsanstalt (Foa) 1956 och 1957 två trotylbomber som motsvarade en sjättedels respektive en sjundedels Hiroshimabomb i väglöst land i Udtja och Nausta, sydväst om Jokkmokk.
Området hade valts ut eftersom det var glest befolkat.
Men folktomt var det inte.
Tre familjer och en ensamstående man var bofasta i Nausta. Familjerna hade lösts ut innan militären kom dit men en person vägrade flytta. Petter Hova Pavasson Pirak var egentligen fjällsame och tillhörde Sirkas lappby, men hade valt ett liv i skogen som dräng och blivit bofast. Han tvångsförflyttades till Tårrajaure, tre mil bort, och Nausta by revs och brändes.
Området fanns sedan i den svenska militärens medvetande när en lämplig plats för en raketbas skulle utses. Udtja och Nausta hamnade i det totalt avlysta skjutfältet som använts sedan maj 1959 då den första målroboten sköts iväg från Vidselbasen.
Stora delar av den här historien berättar fotografen Tor Lundberg Tuorda på sin blogg Kvikkjokk.nu.
Bröderna Karlsson är samer och bor i Jokkmokk. Tommy, 55, jobbar åt Vattenfall medan Dick, 53, är linjemontör. De har släktskapet i Tuorpon sameby, är renägare men inte egna husbönder.
De äger 2800 hektar mark, innefattandes hela den över en mil långa sjön Peuraure och omgivningarna runt den. Totalt är man ett tjugotal personer som håller till här. Deras föräldrar Ingvar och Elsy Karlsson äger fjällhemmanet tvärs över viken, en timring från 1800-talet som byggts ut under årens lopp. På 1950-talet hade man kor och hästar på gården.
– I stugan finns tackbrev från norska flyktingar som kom över fjället under kriget. Min mormor har berättat att de fick mörklägga när de hörde bomberna i Norge, säger Tommy Karlsson.
70 år senare är det andra bomber som river upp känslorna.
Peuraure ligger i det utökade område (se karta) som raketbasen i Vidsel fått tillstånd av länsstyrelsen att periodvis stänga av för att kunna genomföra vapentester med långtskjutande missiler. Området ligger nordväst om ordinarie skjutfält och används för inflygning och avfyrning.
Under vårvintern och början av sommaren kunde basen stänga av området högst 25 dagar och maximalt fem dagar i svit, enligt tillståndet.
– Vi har aldrig fått vara med och tycka till. Vi bara kallas till informationsträffar när beslutet är taget, säger Dick Karlsson.
Området är flitigt använt av många Jokkmokksbor, speciellt under våren. Ett uppror spred sig i november från markägare och turismföretagare till politikerna i Jokkmokks fullmäktige och kommunens delägda turismbolag Destination Jokkmokk, som överklagade beslutet.
Vidselbasen meddelade dock strax senare att testerna ställts in och tillståndet prövades därmed aldrig.
Det största problemet är att basen inte speciellt långt i förväg kan säga när testerna ska genomföras. För det första är de utvecklingsprojekt där tidsschemat kan förändras, och för det andra är de väderbetingade.
När testerna ska genomföras måste området tömmas. I Lillselet nedströms Peuraure vistas ett 80-tal personer av och till, varav två fast boende. De hämtades förra året med helikopter.
Bröderna upplever länsstyrelsens agerande som märkligt.
– 1987 skapade länsstyrelsen Pärlälvens naturreservat där all vår mark ingår. De löste ut 55 000 kubik skog med tvång. Vi tvingades ta budet, en spottstyver av det egentliga värdet. Här finns högt värderade våtmarker och området har senare blivit Natura 2000-område. Men om länsstyrelsen nu vill skydda naturen, varför tillåter man då att Jasplan ska öva här ovanför, och att missiler ska avfyras? Vet man vad som kan inträffa? Vilka avgaser släper ett Jas ut? Hur reagerar djuren när de har sin barnkammare på våren? säger Tommy Karlsson.
Det finns fler som upplever länsstyrelsens beslut som märkligt. I Årrenjarka fjällby har Lars Lindqvist och Gun Mannberg satsat 24 miljoner sedan 1989. En tredjedel av de pengarna är regionala medel som länsstyrelsen tilldelat.
– Turismen ökade med sex procent i fjol. Det har vi märkt av också, särskilt utländska gäster har ökat. Om området kan avlysas ställer det till stora problem. Området är ofta använt av våra gäster, inte minst när det är för dåligt väder på Kabla. Det är lite "snällare" vädermässigt. Först får vi hjälp med pengar eftersom det finns en stor potential, sedan slår man undan benen på oss, säger Lars Lindqvist.
I hundgården hoppar och skäller Mannu, Pinto, Calmmo och deras 16 alaskan huskey-kompisar när Tor-Henrik Buljo närmar sig. Han är sambo med paret Mannbergs dotter Magdalena och kör bland annat slädhundsturer i anslutning till fjällbyns verksamhet.
– För mig är det katastrof om området kan bli avlyst. Jag använder det att träna mina hundar, och jag kör ofta turister in i området. Vi kan inte säga till kunderna att "kanske kan ni åka hundspann" eller "kanske kan ni köra skoter".
Den tiden som möjligen kunde passa att stänga av området är förfallstiden, oktober, november och maj, tycker Tor-Henrik Buljo.
– Men det är delvis tiden när renarna flyttas så det är kanske inte så lämpligt för samebyarna, säger han.
Vidselbasens övergripande tillstånd för det utökade området gäller i fem år framåt. Tommy Karlsson kräver att gränsen ska dras om.
– Om testerna nu ska fortsätta vill vi ha gränsen på södra sidan sjön. När markägarna i Kvikkjokk på södra sidan av Saggat ville ha ersättning så drog man om gränsen så att de hamnade utanför. Det område som blir kvar om Peuraure och Lillselet hamnar utanför måste räcka.
Bröderna Karlsson tycker för att testerna ska styras till slutet av oktober, november och december.
– Det är då bäst för oss. Sedan kanske det finns andra problem då, till exempel för renskötseln.
Verksamheten med vapentester ökar. Peuraurebornas mardröm är att området ska införlivas med raketskjutfältets ordinarie provområde och avlysas för gott.
– Det får inte hända. Vi här uppe har fått nog nu. Vår mark försvinner, vår natur förstörs och vi får bara jävelskap tillbaka. Det är stopp nu. Skriv det, säger Tommy Karlsson.