Klockan har precis passerat nio på en vanlig torsdagsmorgon. Karolina Boman har fortfarande semester, men slamret runt omkring tyder på att många hantverkare och arbetare återvänt till jobbet och nu möts upp för det dagliga förmiddagsfikat på konditoriet i Jokkmokk. Karolina Boman börjar svara på mina frågor. Frågor om Vattenfall vars yta rörts upp till svallvågor de senaste veckorna efter att den statliga eljättens planer på att "outsourca" 40 jobb från kommunen uppdagats.
– Det är mycket prat och alla är enade om att Vattenfall borde behålla jobben här. Det är en sak om de hade skickats inom Sverige, men att det snackas om att skicka jobben till Polen tycker ingen är rätt. Ingen Jokkmokkare i alla fall, berättar 21-åriga Karolina.
Hon anställdes själv som service- och underhållstekniker för två år sedan. Från början arbetade hon i Kiruna men har nu fått flytta ett steg närmare hennes hemort genom att få jobba i Gällivare.
Utbildningen som linjemontör på Bokenskolan var självklar. Likaså var Vattenfall som arbetsgivare. Stora delar av Karolina Bomans familjeträd är tätt sammanflätat med Vattenfall. Brodern, morbrodern, farbrodern och de fem kusinerna. Alla arbetar de inom bolaget. Hennes föräldrar har tidigare gjort det. Även Karolina Bomans morfar och farfar har arbetat för Vattenfall när det begav sig.
– Det är ju en av de största arbetsgivarna i kommunen. Vill man kunna bo kvar har man störst chans att göra det genom att få jobb inom Vattenfall, säger hon.
Karolina Bomans pappa Roland Boman figurerade för ett par veckor sedan i NSD. Som en av Vattenfalls stora kritiker när det gäller återställningar av älvar har han drivit frågan om att Jokkmokk borde få mer tillbaka under en lång tid.
– Pappa är ju en av de högsta politikerna i Jokkmokk och han vill att Jokkmokk ska få tillbaka mer. I Norge får ju Vattenkraftskommunerna tillbaka betydligt mer än vad de får i Sverige.
Till viss del håller hon med sin pappa. Samtidigt som hon påpekar att Vattenfall ger tillbaka mycket i form av arbetstillfällen.
– Hade inte Vattenfall funnits här hade inte Jokkmokk funnits heller. Det är vad jag tror i alla fall. Det är ju väldigt många hundra som på ett eller annat sätt jobbar inom Vattenfall, säger Karolina Boman.
Resan går vidare uppströms. Förbi Lilla Luleälvens färgglada ansikte utåt, Akkats, och vidare förbi Ligga. Vid Harsprångets kraftstation öppnas grindarna och vattenkraftsteknikern Emma Johansson tar emot i en av de största vattenkraftstationerna i Sverige.
– Det är ett väldigt varierat jobb, det kan ju vara vad som helst varje dag som vi gör, berättar Emma som jobbat på Vattenfall i 2,5 år.
Efter en tur uppe på dammen där vattnet sugs in i intagsluckorna går rundturen neråt. Ute ur hissen cirka 80 meter under jord kommer vi in i de högljudda maskinsalarna. Vi passerar en livboj som sitter på väggen i tunneln.
– De finns så kallade sugrörsluckor här. När ska vi ska göra arbeten på maskinerna och i vattenvägen så stänger vi intagsluckorna uppe. Sedan hissar vi även ner dessa luckor nedströms maskinen och pumpar ut vatten så man ska kunna gå in och arbeta i vattenvägen. Några meter under oss i hålet är nedre vattenytan, förklarar hon.
Den enorma stationen togs i drift 1951. Med sina fem aggregat är den inte bara störst i hela Luleälven utan i hela Sverige, och som kronan på verket finns maskinen Gigantiske Gerard. Aggregatet som har en helt egen intagslucka och en betydligt grövre axel.
– Det tar tre dagar att ronda hela stationen och dammen, då vi läser av maskinernas värden. Det gör vi varje vecka, säger Emma Johansson.
Hon öppnar dörren till en av turbinerna som snurrar när vatten kommer in. Det får i sin tur axeln att snurra. Ovanpå axeln sätts en så kallad stator och rotor i arbete, som genererar ett magnetfält.
– Det är då energin alstras, förklarar Emma Johansson.
Hon ingår i ett arbetslag på 12 personer som håller stationerna från Harsprånget och nordvästerut i drift. När hon inte arbetar i Harsprånget går resorna upp till Porjus eller vidare in till fjällvärlden för att arbeta på kraftstationerna i Vietas och Ritsem. I fjällen, där det numera som mest syns ett par enstaka Vattenfall-anställda, rymdes det för ett halvt sekel sedan flera hundra arbetare. Men när resan fortsätter längs sjösystemet västerut går historierna längre tillbaka än så. I nästa del: Renskötarens minnen av Vattenfalls framfart.