Det var nyfikenheten och viljan att vidga sina perspektiv som fick Christina Länta, lärare i naturorienterande ämnen, att 1999 åka iväg på första resan till Tanzania.
– Jag hade varit lärare i 30 år och hade tio år kvar till pension och kände att jag ville fylla på med kunskap för egen del och lära mig mer om ytterligare en kultur. Så när jag såg en annons i tidningen Skolvärlden där man sökte en NO-lärare i Tanzania, så jag skickade in mitt namn och fick sedan åka på intervju.
Resan gjordes via organisationen Forum Syd som består av ett hundratal icke-statliga grupper och föreningar. Arbetsplatsen blev Tweyambe Secondary School nära staden Bukoba i nordvästra delen av landet, där hon undervisade i fysik och utrustade ett fysiklaboratorium så att eleverna skulle kunna göra de praktiska proven till sin nationella examen.
När hon kom tillbaka till Jokkmokk 2002 hade hon ingen tanke på att det skulle bli någon fortsättning men året därpå åkte hon tillbaka tillsammans med tre intresserade personer från Finland och södra Sverige.
– Det var efter den resan som idén föddes att låta ungdomar i Jokkmokk få ta del av livet i Afrika för att se hur de bor och lever och vilka utmaningar de har. Några lärare och högstadieelever på Östra skolan nappade på idén och började insamling till en resa där första gruppen åkte 2004. När jag fick åka med elever och lärare blev det ännu mer angeläget. Det var bra för både ungdomar och vuxna att få se hur enkelt folk lever. Jag har haft med mig vuxna som när vi kommer in i människors hem säger ”de har ju ingenting” där sitter vi på deras jordgolv i deras enkla hem där de nästan inte har några saker.
Christina Länta konstaterar att kontrasterna blev stora, även om den delen av Tanzania vid Victoriasjön är bördigt så lever folket under knappa omständigheter. För högstadieelever har reaktionerna stundtals blivit starka.
– Det är ungt att som högstadieelev åka iväg på en sådan här resa, de har ju inte en vuxens perspektiv. Några gånger har de tyckt att det varit hemskt att se hur barnen i Tanzania har det. Och det får man ju förstå. För det är ju lätt att tro att alla har det som vi har det i Sverige. Men jag ville visa detta för ungdomar i Jokkmokk för att ge dem nya perspektiv. Det vi fick se där nere var ändå positivt, det var ingen svält eller liknande utan folk har mat för dagen och själva är de nöjda och glada. Och det blev så roliga resor. Jag fick återvända till en plats jag jobbat och vi blev väldigt väl mottagna, det kändes som att vi kom hem och inte som att vara charterturist. Det är enormt fin befolkning jag träffat, och har aldrig blivit utsatt för något som känts hotfullt. Man ska vara vaksam, men inte rädd brukar jag säga. Landet har gått fram mycket under de dryga 15 år som jag besökt landet, inte minst har elektriciteten som dragits fram haft stor betydelse.
Inför besöken har eleverna jobbat med teman som energiförbrukning och vattenanvändning och hur de ser ut i respektive länder.
– Tack vare det har vi även kunnat söka medel för att bjuda hit några av de tanzanianska eleverna till besök hos oss. Det har känts viktigt att det inte bara är vi som kommer till dem, utan att de också kan komma hit, konstaterar Christina Länta.
Totalt har det blivit elva resor till Tanzania på 15 år med olika grupper, men för Christinas del blir det inga fler.
– Nu är jag 72 år och känner mig väldigt nöjd. Tack vare att jag besökt samma plats så många gånger har jag kunnat följa människorna och sett att allt som vi har skickat dit använts så som det var tänkt och utvecklingen har verkligen gått framåt. För varje resa har vi sett något nytt. Det känns bra att avsluta med att bjuda Jokkmokksborna och andra intresserade på en stor och omfattande utställning över alla de här åren, säger hon.