Slöjdföremålen, alltifrån stolar och jackor till knivar och dockkläder, i montrarna är ingenting som eleverna gjort i en handvändning.
Varje hantverk i sig är en tålamodsprövande resa.
– Det tar så lång tid att slöjda, men när det väl är klart är det så otroligt skönt, säger Karen-Ann Hurri, som ursprungligen kommer från Karesuando.
Blir man någonsin nöjd som slöjdare?
– Nej, det är ju alltid något som man kunde göra bättre. Det blir aldrig perfekt, så är det med hantverk, säger Janni Klemensson-Jannok, från Gällivare.
– Men allting har sin charm, man ser varifrån det kommer och vem som har gjort det, säger Karen-Ann Hurri.
Bruksföremål
Det är elever från samiska gymnasieprogrammen på Bokenskolan, årskurs 1-3, som ställer ut. I måndags var det vernissage.
– Många grejer är bruksföremål som kommer att användas för eller senare, säger Janni Klemensson-Jannok.
Vill du satsa på slöjd senare i livet?
– Jo, det vill jag. Jag är uppvuxen med slöjden, den ligger mig varmt om hjärtat.
Karen-Ann Hurri har gjort en kniv och en sockerskål. Hon berättar att hon är mer intresserad av trä och horn.
– Det beror nog på att jag aldrig varit så bra på att sy. Trä och horn är mer fritt, inte lika traditionellt bundet som textil. Och om du har gjort något fel så behöver du inte sprätta, utan du slipar över det, säger Karen-Ann Hurri.
Ursprunget avslöjas
De berättar att varje slöjdföremål kan avslöja något om vilken del av Sverige den kommer ifrån.
– Penningpungen är typsikt sydsamisk, säger Janni Klemensson-Jannok vars släkt har rötter i Jämtland.
– Kniven jag har gjort har en gravyr som är traditionellt nordsamisk, säger Karen-Ann Hurri.