28 år har gått. 66-årige Lars-Göran Hannler kliver ur bilen och tittar bort i det snötyngda landskapet en dryg kilometer från Vuollerim. Det var här skotten föll, det var här Lars-Göran Hannler och poliskollegan Magdalena Karlsson mötte kulorna från en automatkarbin. Det är första gången den i dag pensionerade polisinspektören återvänder till platsen för skottdramat. I vintertid.
Då. Den 27 december 1994. Oplogad snö på den smala grusvägen.
Nu. Nysandat mellan plogkarmarna.
– Det känns i magen... De stod där borta, tänk så nära det var. Det är fortfarande nästan overkligt att se. Att känna. Dessutom så här vid motsvarande tid. Jag har varit här en gång tidigare men det var på sommaren. Det här är helt annorlunda.
Lars-Göran Hannler drar djupt efter andan, det ångar lite i kylan. Tystnaden är total. Det är tydligt att han är tagen av stundens allvar, trots att det gått så många år. Minnesbilderna är dock fortfarande skarpa.
– Det går inte att glömma, det är omöjligt. Det är en del i mitt liv som jag också valt att öppet prata om och som jag har kunnat ha med mig i mina samtal med andra som drabbats av döden i sin närhet. Livet blev inte detsamma men jag har aldrig känt något hat. Mera tyckt synd om ynglingar som förstört sina liv.
Vi backar i tiden.
Till ett misslyckat inbrott i ett vapenförråd på I22 i Kiruna. Två 20-åringar från Umeåtrakten var ute efter vapen och vapendelar, ammunition och handgranater. Men kraftig rökutveckling och en missad detektor tvingade dem att avbryta, de kastade ifrån sig den utrustning de hade och rusade ut till sin parkerade bil.
Där ligger en AK5:a som de haft med sig och ett antal handgranater. De kör mot Gällivare, forcerar en polisspärr vid Liikavaara, där de även skjuter och kastar granater. Klockan 01:30 väcks Lars-Göran Hannler av en ilsken telefonsignal.
– Jag hade jour och rösten i luren var kollegan Nilson-Springare i Gällivare som berättade att två personer hade skjutit mot polis och kastat handgranater. Ordern blir att iaktta och observera gärningsmännen om de skulle köra fortsatt söderut. Jag hämtade upp min kollega, vi bytte till en civil bil och körde till Vuollerim. Och vi skulle absolut inte ingripa men observera eventuell fortsatt färdväg söderut och sedan avbryta.
Men så blev det inte. Bilen dök nämligen upp. Klockan var närmare 04:00 där vid bensinmacken i Vuollerim när en traktorförare berättade att han precis sett en bil köra rakt över väg 97 och upp efter vägen mot Snesudden.
– Vi åkte sakta, hjulspåren var tydliga upp för den långa backen. Vi nådde krönet och gick in i en högerkurva då jag såg en stillastående bil med tänd innerbelysning. Sekunden senare så small det, hela bilen ryckte till och Magdalena ropade att "jag är träffad" och sjönk ihop mot mig. Jag tänkte, "nu dör hon, när dör jag"?
Under full beskjutning från cirka 75 meter vräkte Lars-Göran Hannler i backen, trampade gasen i botten och rattade undan för livet.
– Det ryckte i bilen, det ryckte och högg av kulorna som slog in, plötsligt rann det blod ner i min panna, det luktade fränt av krut. Jag hade inget annat i tanken än att ta oss därifrån, jag vet inte hur det gick till men jag lyckades backa hela vägen i samma spår. Bromsledningen var avskjuten så jag dammade rakt över korsningen och in i Vuollerim. Vi tog oss till polisstationen.
Det visade sig att han backat drygt 1,5 kilometer i blindo, bakrutan var som mjölk, med full gas efter den smala och oplogade vägen.
Ett 40-tal skott hade avlossats, 12 träffade polisbilen rakt framifrån. Ett skott stannade, mirakulöst nog, i vindrutan. Lars-Göran Hannler fick operera ut ett splitter ur pannan och Magdalena Karlsson träffades även hon av splitter från en kula och av glas, utan att skadas allvarligt.
– Allt var helt overkligt. Teknikerna som undersökte bilen menade att vi hade haft en högre makt som vakat över oss. Kulan som fastnade i rutan hade gått rakt in i mitt bröst om den penetrerat. Då hade jag sannolikt inte överlevt. Jag känner en oerhörd tacksamhet, det kunde ha slutat så mycket värre. Det hände ju också några år senare.
Lars-Göran Hannler refererar till dödsskjutningen av två poliser i Malexander fem år efter dramat i Vuollerim. Scenariot var likartat, utgången blev en helt annan.