Sebastians om mardrömsnatten på fjället

På köksbordet hemma i radhuset på Rödingstigen står blombuketter och godis.
- Folk som jag inte ens känner har skickat blommor, säger Sebastian Hedman Eriksson, hjälte och överlevare.
På den blåa stickade polotröjan sitter guldmedaljen som han fick av yttre befäl på F 21. På bordet ligger ett tygmärke som soldater får om de klarar en tuff överlevnadskurse inom militären. Det gjorde Sebastian - redan som tioåring.
Tacksam
Det har gått mer än ett dygn sedan han hittades. Han har inte riktigt hunnit ta in det som har hänt, berättar han.
- Men jag är så tacksam för att så många har följt hur det har gått för mig, att så många har brytt sig, säger han.
Han berättar om skolresan till Kvikkjokk och dagsturen till Prinskullen. Hur han och hans klasskamrater fått instruktioner att följa den tydligaste stigen ner till båten.
Han gick med några kompisar men stannade vid myrstacken för att äta "naturgodis".
- Jag tänkte att jag skulle gena upp kompisarna, men dimman tätnade och sedan hittade jag inte tillbaka till stigen. Efter några timmar i blötskogen hittade jag en bäck som jag följde. Jag var rädd hela vägen, men när jag såg bäcken blev jag lugn, säger Sebastian.
Hörde helikoptrar
Precis när mörkret föll hörde han helikoptrar som cirkulerade.
- Jag ställde mig på en stor sten och hoppade för att de skulle se mig bättre. Men då började det precis att spöregna så jag var tvungen att söka skydd.
Han hörde av motorcyklar och ropade allt vad han kunde, men de hörde honom inte. Sebastian gick hela tiden i cirklar medan det var ljust för att hålla värmen. Han följde sedan bäcken och hittade till stengrottan. Där kröp han in och lade ryggsäcken som huvudkudde.
- Jag har varit rädd hela vägen, men jag är så förvånad att det gick så fort allting.
Till slut somnade han inne i grottan och sov några timmar. Benen domnade bort av kylan.
- På morgonen vaknade jag av helikopterljud, när jag kollade ut var det en polishelikopter. Då förstod jag att i dag hittar någon mig och då kunde jag äta upp den kalla köttfärsåsen med lättnad och bli mätt.
Trots att hans ben var halvt bortdomnade tog han sig till ett öppet område i skogen så att han skulle synas.
- Då såg jag att schäferhunden kom fram, han hette Yngve, säger han.
Väl nere i Kvikkjokk tog mamma Gudrun Hedman emot honom i sin famn. Vad tänker en tioårig pojke som precis överlevt en kall natt ute i vildmarken, helt ensam, en sådan stund?
- Att jag klarade av det. Det gjorde jag. Men jag var helt utmattad. Varenda plagg jag hade var dyngblött, så jag fick varm mat, hamburgare och pommes frites, det var godare än den där kalla kötfärssåsen.
I går vilade han hemma, lekte med lego och såg på film med bröderna Samuel, 8 och William Hedman Eriksson, 7. Och var på en hälsokontroll på vårdcentralen.
- Mina nerver var lite trötta, jag har halvdomnade fötter och tår men annars är det bra. Jag kan ju stå på benen.
Är du rädd för att gå ut i skogen igen, efter en sån här sak?
- Nej, det kommer jag aldrig att vara.
Fotnot: Polisen har inte fått in någon anmälan om fjälldramat i Kvikkjokk. Ingen misstanke om brott finns. Arbetsmiljöverket ska kontakta Västra skolan för att få en redovisning av händelsen och höra vilka åtgärder skolan tänker vidta för att det här inte ska upprepas igen.