Allt vilar egentligen på en orubblig tradition.
Ta bara en sådan enkel sak som att koka kaffe över öppen eld. Ritualerna med att bjuda på kokkaffe har under lång tid varit en central del av livet i Lappland. På 1800-talet var kaffe en av varorna som handelsmännen från kusten hade med sig till vintermarknaden.
Arkivassistenten Jalle Henriksson häller upp en kaffetår ur den stora kaffepannan som användes i skogshuggarförläggningar förr.
Varje år kokar Jalle Henriksson kaffe utanför Ájtte fjäll- och samemuseum. I det enkla bor det vackra, sägs det, och just den här upplevelsen älskar marknadsbesökarna.
– En del tycker att det är exotiskt. Alla människor, fastän de är vuxna, har inte provat att koka kaffe. Särskilt de som kommer söderifrån. Det tycks nästan ha försvunnit. En del sitter länge och pratar om allt möjligt, säger Jalle Henriksson.
Den guldfärgade koltens paljetter blänker i midvintersolens tappert kämpande strålar. Rakryggad och bredbent håller Jenni Laiti upp sitt verk för fotografen. Hon är aktivist i en grupp som heter Svarta rajden och studerar samisk kultur mot Umeå universitet. Hon är i grunden utbildad sameslöjdare och bor med sin familj i en villa i Jokkmokk.
Inför vintermarknaden syr Jenni Laiti upp spektakulära koltar. De må ha samma mönster som hennes traditionella kolt men bryter mot de flesta andra regler vad gäller tyg och färger. En är i svart spets, en annan är färgstarkt knallrosa.
Den samiska kulturen upptäcker nya marker och Jenny Laiti tillhör den nya generationen unga, kreativa samer som bidrar till den utvecklingen.
– Det känns viktigt för mig att vara nyskapande och utvecklas. Det har inte hänt så mycket med de traditionella kläderna. Om den samiska slöjden ska överleva eller om vi ska ha den kvar så måste vi anpassa den mer till nutiden, säger Jenni Laiti.
Till årets kolt, som är hemlig fram till samedansen, har hon hämtat inspiration från gatumode och demonstrationerna i Kallak 2013.
– Allt text handlar om kampen och att skydda markerna så att vi har en framtid här.
Den har något så ovanligt som en dragkedja framtill och så är den lite kortare än traditionellt.
– Vanligtvis har vi regler att man inte får visa så mycket av benen. Det är förbjudet, man måste ha en viss längd på kolten. Men så tänkte jag, nej nej! Jag gör en kortare kolt, säger Jenni Laiti.
Roger Kvickström sopar bort snö från marknadssymbolen som står utanför Turistbyrån i centrala Jokkmokk. Från början av 70-talet fram till 90-talet var Roger Kvickström anställd på byggnadskontoret, som skötte det praktiska kring vintermarknaden på den tiden. Korv-Inga minns han med värme och Vild-Hasse som blev en profil "på senare år". Karamell-Margit "var jäkligt duktig", och hennes företag Margits konfektyrer finns kvar än i dag.
Sven Björklund var mannen som kom med karuseller.
– Han frågade mig om jag trodde det skulle funka med karuseller på vintermarknaden, var det inte för kallt? Varför skulle inte det gå svarade jag honom, vi kör ju skoter när det är kallt.
Edvin Andersson från Skellefteå var "en annan rolig profil" som sålde skinnrockar, handskar och mössor – i lågskor.
– Han var propert klädd i kostym och stod i lågskor hela dagen om än det var 40 grader kallt. Han gick inte ens och pissade. När jag frågade hur han klarade det svarade han att hemligheten är att inte dricka kaffe på morgonen. Ja, han var en riktig hårding och höll på tills han var 80, säger Roger Kvickström och skrattar gott.
Vad har du själv för första minnen av marknaden?
– Som liten pojk? Jag kom ihåg att jag sålde koskinn något år. Jag bodde i Strömnäs (utanför Jokkmokk, reds.anm). Jag fick en kalv av farmor, när den hade vuxit till sig slaktade vi den. Jag gick till en skinnhandlare som stod utanför Gästis. Jag köpte en ballong för en del av pengarna, men den tappade jag på väg mot Hotell Lestanders.
På en pall bredvid Johan Märaks fåtölj hemma i vardagsrummet på Solgatan ligger senaste numret av Samefolket, där Jokkmokkssonen Magnus Ekelund som går under artistnamnet Kitok pryder förstasidan. I marknadsprogrammet är Kitok ett av de stora dragplåstren inför årets marknad.
Under 30 års tid har före detta kyrkoherden Johan Märak tillsammans med barndomsvännen Lars Pirak, konstnär och slöjdare som lämnade jordelivet 2008, berättat historier på vintermarknaden. Nu är det slut med det. Precis som för Vild-Hasse, som uteblev från marknaden för första gången 2014 och inte kommer i år heller, sätter åldern och hälsan stopp.
– Lars Pirak var den stora stjärnan som fick folk att skratta. Han kunde verkligen ljuga ihop lite roliga historier, säger Johan Märak, och lämnar kvar en finurlig tystnad i rummet.
Nog var de väl sanna, historierna?
– Jodå, nog var de sanna. Jodå. Jajjamän. Vi hade ju väldigt mycket att berätta egentligen och upplevde en nära kontakt med publiken. Ofta fick de stoppa oss, för annat skulle ju komma in också, säger Johan Märak.
Björnhistorier blev det en del av, bland annat. Hans farfar, morfar och bror jagade björn med spjut. Själv har han aldrig skjutit en björn och skulle inte göra det heller.
– Björnen var helig för mig. Förr talade man om att samer var släkt med björnen, det satt nog i tror jag. När man flår en björn ser den ut som en människa. Så då vet du, du är nästan en björnhona, säger han och skrattar ett sådant där hemlighetsfullt skratt igen.
– Det är något speciellt med marknaden. Det tyckte jag redan som barn. Jag minns att vi satte ut ripsnaror under hösten och sålde på marknaden, det var inga stora mängder men ändå. Vi låtsades vara jägare, säger Johan Märak.
En man med så många berättelser inom sig och så många marknader i bagaget, vilket kan möjligtvis vara ett av de finare minnen han fortfarande bär med sig på ålderns höst?
– Jag kan inte gradera måste jag säga. De är tämligen lika alla.
Sedan ler han och tar till orda igen.
– När man blev tonåring så sprang man bakom flickor, ofta med dåligt resultat. Det var roligt. Diskussionerna mellan oss killar emellanåt, om vi hade varit med om besvikelser...
I år berättar Lars Piraks son Mikael Pirak för första gången om sin far.
– Det är många som ställer frågor om honom så därför blev jag tillfrågad om jag inte kunde ställa upp och berätta.
Det är ett slags generationsskifte på gång. Hur tycker du marknaden ska drivas vidare?
– Fokusera på den samiska näringen, den är väldigt viktig. Jag tycker också att kommunen bör visa en större respekt mot samerna hela året. Om man ska vara krass: ena stunden vill man sälja ut mark och vatten och i andra stunden skylta med den samiska kulturen, säger Mikael Pirak.
Bilden från 1994 är i svartvitt. En rågblond Amanda Lindgren Clarin övar tillsammans med bandmedlemmarna i Jokkmokks ögonstenar. På bilden är hon 16 år men faktum är att hon varit med sedan bandet bildades 1988 – då var hon elva år.
Varje år mellan 1989 och 2005 spelade "jazzgänget" på Västra skolans matservering.
– Från början hade fruarna i bandet, som kallade sig för Ögontjänarna, hand om matserveringen. De gjorde palt, bakade och sålde medan vi spelade, säger Amanda Clarin.
Jokkmokks ögonstenar upphörde 2005 på grund av att några bandmedlemmar fick jobb på annan ort. Det blev ett uppehåll fram till 2007 – då de återuppstod som Jokkmokks storband, delvis med nya musiker. Däremellan hade de ett uppehåll fram till 2013, på grund av brist på ekonomiska medel och spellokal.
– Det var många som frågade efter oss under åren vi inte spelade, säger hon.
2013 återvände bandet till Västra skolan igen – till mångas stora glädje.
– Det var så roligt, vi fick en väldigt positiv respons av dem som var och lyssnade. Vi fick till och med något vykort från någon som tackade för fin musik, säger Amanda Clarin, som spelar trumpet och sjunger i bandet som består av fyra trumpetare, fyra trombonister, fem saxofonister, trummor, gitarr, bas och piano.
I år blir det dock ingen spelning med Jokkmokks storband. Amanda Clarin, som numera bor i Luleå, planerar att åka upp marknaden tillsammans med sin man Mikael Lindgren och deras son Algot.
– Det är egentligen bara en enda marknad jag har missat och det var förra året för då föddes Algot, på marknadstorsdagen! Han är en marknadsbebis, ha ha. Han kände väl på sig att nu var det marknad och läge att komma ut. Det blir första gången han får gå ut på marknaden så jag hoppas det inte blir för kallt. Och så ska vi ha ettårskalas, säger Amanda Clarin.
Marknads-Algot? Ja, vem vet. Kanske en framtida marknadsprofil.