Lärarparet har varit profiler i skolan och samtidigt även i Salemkyrkan i Jokkmokk. I båda fallen har det i mycket handlat om att sätta de unga i centrum, undervisa och stötta. Dörren har alltid stått öppen och när de nu väljer att lämna kommunen efter 40 år är det med blandade känslor.
– Det är inte helt enkelt känslomässigt. Jag kommer att sakna människorna, grannarna, vänskapsbanden och alla ungdomarna. Men det finns ett gästrum i vårt nya hem också, säger Disa Rutschman när vi träffas i huset på Lingonstigen 14. Köksbordet och några stolar står fortfarande kvar tillsammans med en del husgeråd och blommorna på fönsterbrädan. I övrigt har huset nästan tömts inför flytten och de nya ägarna har börjat flytta in så smått.
– Det är en lång tid och vi har verkligen trivts med allt. Men beslutet har sakta vuxit fram. Vi vill komma närmare våra barn, två av dem i Luleå, och min syster och mina bröder i Vitå. Tom kämpar med sin sjukdom och vi blir inte yngre, konstaterar Disa eftertänksamt. Att det är känslosamt råder det ingen tvekan om.
– Titta, en domherre, utbrister hon och tittar ut genom köksfönstret. De är verkligen så vackra.
Domherren pickar några frön och burrar upp sig i ljuset av den strålande höstsolen innan den ivrigt flyger i väg mot nya äventyr.
Familjen Rutschman är också på väg. Mot ett nytt kapitel i ett synnerligen innehållsrikt liv. De träffades i Bryssel när de båda arbetade som volontärer på ett studenthem, de har jobbat i Uruguay och Peru och på ett barnhem i Colombia. Tom växte upp i Colombia och Uruguay samt i USA och hamnade tidigt i den kyrkliga familjen och fick därigenom göra "vapenfri militärtjänst", vilket slutade på ett barnhem i Colombia.
– Jag hade läst teologi och historia och jag vann ett pris från Time Magazine 1995 som visade sig vara biljetter till Peru och en förskola där. Det var fina år, och titta här är ett par av mina Peru-tofflor, skrattar Tom när vi tar en promenad ute på gården och passerar verandan.
Tom har lite svårt att gå, eftersom han drabbades av Parkinsons för ett antal år sedan, men har provat en icke-medicinal-produkt som gjort honom väsentligt mycket bättre.
– Det är bra, naturligtvis, men sjukdomen är lynnig. Den uppträder så olika, så det som fungerar bra på mig kanske inte alls fungerar på någon annan. Men jag har fått tillbaka en del av styrkan i min röst och kan sjunga lite igen. Jag är så glad över det.
Förutom språklärare i skolorna har Salem-kyrkan varit paret Rutschmans regelbundna hemvist med allt vad det har inneburit, inte minst då sång. Men gemensamt för deras hela liv så här långt att barn och ungdomars väl och ve. Att ta hand, att hjälpa att leda vidare och rätt. När flyktingfamiljer har kommit till Jokkmokk har även då Rutschmans varit en hjälpande hand. Och här finns många, många som är tacksamma.
– Det är så sorgligt att de flyttar. De tog hand om oss när vi kom hit i december 2008 och jag hade inte klarat mig utan dem. De har varit ovärderliga för mig och familjen och vi kan aldrig tacka dem nog. Jag kommer att sakna dem jättemycket, berättar Melissa Östlund med sina rötter i Colombia.
När Melissas berättelse återges vid fikabordet måste Disa samla sig och ta ett par djupa andetag.
– Förlåt mig, men nu kommer det en tår... Så fint att få höra. Det bär jag med mig.