Kartan över var flest björnar fälls talar sitt tydliga språk. I Jokkmokks kommun har 17 björnar fällts hittills i år, medan Luleå, Boden och Piteå ligger på en handfull var. Tydligt blir också att flest björnar fälls längs hela Lule älvdal, från Luleå ända upp till Kvikkjokk.
- Det är ungefär så här varje år, att Jokkmokk leder ligan. Vi har duktiga björnjägare här, säger jakthandläggare Roland Saitzkoff på länsstyrelsen.
Jokkmokk har alltid varit ett kärnområde för björnar och björnjägarna i kommunen viger höstarna åt denna svåra jakt.
Två bröder vars namn nästan alltid nämns i björnjaktssammanhang är Forsmans. De beskrivs som hängivna björnjägare som på ett eller annat sätt är inblandade i många utav de björnar som fälls i Jokkmokk.
Johan Forsman och hans yngre bror Mattias Forsman har tagit en lunchpaus och gjort upp en eld. De steker sig lite kött och unnar sig en kåsa med kaffe efteråt. Sedan gryningen har de sökt björn någon mil sydost om Jokkmokk. Nu ska de byta och jaga älg i skogarna kring Juggijaur.
- Man måste ju ha något att äta också, säger Mattias Forsman med glimten i ögat.
Björnjakten har pågått i ungefär en månad och Johan Forsman har fällt en björn på för dem kända björnmarker i Nautijaur.
- Annars har vi haft väldigt lite björnkontakt i år, konstaterar Mattias Forsman.
Det finns en teori om att när det är gott om bär om höstarna så blir björnarna mer svårjagade. De rör sig mindre eftersom de smaskar i sig en massa bär. När bären fryser senare på hösten är det också troligt att fler björnar skjuts.
Bröderna har hållit på med jakt så länge de kan minnas. Sin första björn sköt Mattias Forsman när han var 20 år, men det var för ungefär fyra år sedan som de gick in för björnjakten ordentligt.
Båda är lediga från sina jobb för att kunna ägna sig helt åt jakten. De spenderar många timmar, ja dagar, tillsammans ute i skogen. Och de har hunnit skaffa sig mycket kunskap om björnar. Deras karelska björnhund Sisu är också en nyckel till jaktlyckan. Den är omtalat duktig.
Ett lyckat björnsök kan börja med att jägaren släpper en hund i ett spår. Hunden skäller fast björnen med ståndskall. Björnen kanske försöker springa ifrån den jobbiga hunden eller skrämma den, men hunden är ivrig och ger sig inte. Under tiden tar sig jägaren närmare. Ofta går björnen in i ett tätt buskage, så det är svårt att komma åt den. Jägaren måste smyga nära för att få till ett skottläge, allt medan hunden skäller.
- Björnar är listiga och svårjagade. Många björnar är duktiga på att finta bort hundarna. Det sista de gör är att försöka jaga livet ur hundarna, säger Johan Forsman.
- Det är en spännande jakt. Det är tätt, tätt, tätt och det blir korta skott, säger Mattias Forsman.
Om björnen får syn på dem när de smyger kan situationen bli farlig. Då kan de själva bli villebråd.
- Det är viktigt att inte bli rädd. Man ska ha respekt, men inte bli rädd, säger Johan Forsman.
Den jägare som börjar smyga på Sveriges största rovdjur måste vara beredd på att allt kan hända. Går något fel kan jägaren själv bli ett villebråd. Att ha någon vid sin sida som man känner väl är en förutsättning för att ens ge sig ut.
- Det är väldigt viktigt med samspelet när man är ute.
Det säger renskötaren och björnjägaren Rune Stokke i Udtja skogsameby. Han har stått öga mot öga med björnar många gånger, både i och utanför jaktsituationer. En gång när en björn rusade rakt emot honom vek den av precis innan. Den gången hade han ingen röst när han kom hem.
- Jag brukar hojta till, då vänder björnen. Sedan är det bara att ge sig av därifrån. Men egentligen är allt på björnens villkor, vill den fortsätta mot en så gör den det, säger Rune Stokke.
Han jagar ofta tillsammans med sin son Nils-Anders Stokke i skogarna kring Kåbdalis.
- Det är skönt att vara med någon som vet hur man agerar, så att man inte behöver säga allt. Någon som inte tar egna initiativ utan håller sig till det som är sagt. Och när det gäller björnjakt ska man tänka efter före och inte vara så skjutglad, säger Nils-Anders Stokke.
Inom sagans värld beskrivs björnen som snäll genom figurer som Nalle Puh och Bamse. Inom den samiska mytologin ansågs björnen förr vara helig, en del samer jagade inte ens björn. Man trodde att den kunde förstå människornas språk.
För Rune Stokke är den mest ett gissel. Under kalvningstid, maj/juni tar björnen många renkalvar. Genom ett speciellt björnprojekt som Udtja sameby drev tillsammans med Sveriges lantbruksuniversitet fick de fram att sex sändarmärkta björnar tog 90 renkalvar på fem veckor.
- Vi har satt ut en åtelkamera i robotfältet, i kalvningslandet, för att komma åt de björnar som vistas i området, säger Rune Stokke.
Det är andra året med åteln, som de fått dispens för, men ännu har de inte lyckats skjuta någon björn just där. Övningsområdet ligger en mil från Kåbdalis. Totalt har Rune Stokke skjutit "ett tiotal" björnar genom åren.
Att det fälls så många björnar i Jokkmokk tror han dels beror på att kommunen är ett kärnområde för björn, dels...
- ...att det finns också en stark jaktkultur sedan långliga tider. Det har alltid funnits björnjägare här. Alla renskötare i Udtja sameby har varit björnjägare. Jag vet ingen som inte har skjutit björn. Det handlar om tradition och intresse, säger han.
Rune Stokke har en tvåårig unghund avlad för björnjakt som är en blandning mellan laika/hamiltonstövare och gråhund. Han heter Ville och har redan varit med om att fälla två björnar.
- När han har gjort ett bra jobb så heter han Sir William! Det är så där med hundar, de kan bli upphöjda till skyarna, säger Rune Stokke och skrattar.
Duktiga jägare, björntäta skogar och skickliga björnhundar är några av förklaringarna till varför Jokkmokk sticker ut i statistiken. Men hur förklaras mönstret med att många björnar fälls just längs Lule älvdal? Rovdjurshandläggaren Stefan Andersson har svar på det.
- Älvdalarna är de mest produktiva delarna av landskapet. Det är ingen slump att människor bosatte sig längs älvdalen. Där finns det mest näring i marken och det återspeglar även vilttätheten och mängden mat för djur som björnar. Lule älvdal är den största och transporterar mest näringsämnen historiskt sett, säger han.
Kiruna och Gällivare som har stora ytor och större befolkning än Jokkmokk borde väl också rent teoretiskt skjuta mycket björn?
- Det är lägre produktion i de markerna och glesare mellan alla djur, säger Stefan Andersson.
Dacke och Cujo står förväntansfulla i hundgården. De östsibiriska laikorna har gjort att bröderna Glenn och Tomas Hansén i Vuollerim kunnat förverkliga sin dröm.
- Vi är jaktgalna båda två, men vi har inte kunnat ha hundar förut eftersom vi är allergiska, säger Tomas Hansén, som även arbetar som naturbevakare åt länsstyrelsen.
Dacke och Cujo är de inte allergiska mot. Fyra björnar har det blivit för brödraduon bara de senaste åren. Att få till en bra björnhund är svårt, för de flesta hundar vill inte skälla björn alls.
- Ingen av våra hundar är några stjärnor. Vi är väl lite mer ntresserade och vill mer än hundarna många gånger, säger Glenn Hansén och ler.
- Haha. Det är det ju inget snack om! Har man hundar som regelbundet söker upp björnar, då kan man prata om att man har björnhundar. Forsmans har björnhundar, de har lyckats, säger Tomas Hansén.
- Våra hundar har aldrig skällt ett klockrent ståndskall som inte rör sig någonstans och som du kan greja på med hur länge som helst. Du måste vara väldigt framåt och vilja skjuta björnen för att lyckas, säger Glenn Hansén.
- Det är viljeinsatser, fy fan. Man får springa, fyller brorsan i.
En senhöst när det bara fanns en björn kvar på kvoten att skjuta, manade bröderna på en av hundarna i ett björnspår. Det var spårsnö.
- Det var helvetes spännande. När jag tog mig närmare den så såg jag att den hade lagt sig ned, men helt plötsligt reser den sig upp och då ser jag bara arslet! Ungefär som i Baloo, säger Tomas Hansén och fortsätter:
- Det är lite Åsa-Nisse. Det är många jakter som blir strapatser. En gång hade jag en gammal mauser 96:a som slutstycket ville till att sprätta upp på. Då sade Glenn åt mig att jag inte fick gå med den laddad, att det var livsfarligt. Så jag hade inte laddat några skott, berättar han.
Hunden drog iväg och började spåra. De följde den på pejlen.
- Vi såg att han rörde sig och tänkte att nu tar vi en kaffekopp och ser hur det går. Vi skulle precis till att sätta oss när det vrålar till och den största björnen jag någonsin sett kommer.
- Jo, den var stor, instämmer Glenn Hansén.
- Hunden kom tio meter bakom den. Jag hinner växla in ett skott och få in arslet på björnen innan den vänder på kanske 15 meter. Och Glenn, han gjorde som ingenting. Den björnen fick vi inte heller. Det är det som driver en, att det blir spännande! Och vi har lyckats ganska bra med tanke på att vi inte hållit på med björnjakt alls tidigare, säger Tomas Hansén.