Det är en måndag i slutet på januari. Flickan har fattat mod, hon har bestämt sig. Det hon varit med hon har hon burit med sig länge. Redan för ett halvår sen berättade hon för vännerna men hon har inte vågat prata med någon vuxen.
Samtalet med skolpersonalen leds först av en av vännerna som hon berättat för. En stund in i samtalet tar flickan över.
Hon har blivit utsatt av en nära anhörig som berört henne sexuellt vid ett flertal tillfällen.
När förhörsledaren senare i polisförhör frågar flickan vad som lett till att hon valt att berätta svarar hon:
– Typ att jag mitt i allt på skolan kan börja gråta.
Den misstänkte har i förhör uppgett att det han anklagas för "Det stämmer, visst gör det det, så är det."
På förhörsledarens fråga om varför han berört sin nära anhöriges kropp svarar mannen att han inte vet varför, kanske är det för att söka tröst.
Åklagare Kristin Andersson har uppgett i stämningsansökan att mannen varken erkänt eller förnekat brott.
– För att jag ska räkna det som ett hundra procentigt erkännande behöver den åtalade stämma in helt i det som den målsägande berättat om det finns en diff i historierna brukar jag göra den benämningen.
Cecilia Stridh Törnman, mannens advokat, uppger att hennes klient kommer erkänna tre fall av sexuellt ofredande.
– Det är brottsrubriceringen sexuellt utnyttjande av barn vi inte är överens om.