23-årige Martin Larsson är ishockeytalangen som tidigt visste vad han ville bli när han blev större. Han sökte hockeygymnasiet i Boden där kombinationen med byggprogrammet fanns. Han var inte bara duktig på isen, han belönades även med ett stipendium för sina färdigheter i gymnasiepraktiken.
– Det var tidigt klart vad Martin ville. Han har alltid tränat målmedvetet och gått in för det han gör till 100 procent. Jag tror han har nytta av det nu i den situation han hamnat i, säger pappa Stefan när vi träffar familjen hemma i lägenheten på Nyborgsområdet i Jokkmokk.
Martin berättar att det var för tre år sedan han började halta, arbetskamraterna började undra och han fick även besöka en ortoped. Det dröjde dock till våren 2019 innan han fick genomgå en magnetröntgen och under hösten togs ett ryggmärgsprov – då kom chockbeskedet att han hade drabbats av MS.
– Visst var det en chock men samtidigt skönt på något sätt. Jag hade varit på en kompis begravning som gick bort i cancer och jag hade börjat fundera på om jag också skulle ha någon cancertumör. Därför var det skönt att få veta vad det var, att få ett namn på det jag kände.
Martin berättar vidare att han inte direkt visste vad sjukdomen skulle innebära för honom. Han hade fått sitt drömjobb åt ett byggföretag, men vad skulle hända nu?
– Jag fick snabbt veta att forskningen gått mycket framåt, att det finns effektiva bromsmediciner men det är ju en mycket allvarlig sjukdom.
– Det blev svårt, han är så ung. Jag hade absolut hellre tagit sjukdomen själv, konstaterar mamma Monica som tämligen omgående började ta reda på allt som går om MS, inte minst gällande hjälpmedel.
Martin har droppfot, mycket vanligt hos personer med MS. Det försvårar Martins vardag, han har svårt att gå men har fått stor hjälp av sin arbetsgivare för att kunna fortsätta arbeta.
Regionen har bidragit med det enda hjälpmedel som ordineras vid droppfot – en skena som går upp efter underbenet och sätts in i skon. Skenan som Martin har fungerar inte speciellt bra. Dessutom har han "avverkat" fyra stycken eftersom de inte håller för belastningen.
– Jag är så glad över all hjälp jag fått på jobbet för jag vill fortsätta arbeta. Jag vill inte lägga mig ner och belasta samhället med bidrag. Det måste väl vara bättre att jag kan försörja mig själv så länge det går. Det är bara så tråkigt att regionen inte vill hjälpa till.
Det finns nämligen en annan typ av hjälp, i en annan region. L 300 GO bygger på funktionell elektrisk stimulering som vinklar upp fotleden och lyfter låret. På Falu lasarett hittades hjälp och stöd. Men det kostar. Notan som familjen väljer att själva betala landar på cirka 100 000 kronor.
Martin övertygades snabbt efter att ha fått prova.
– Det är fantastiskt. Jag kan gå närmast normalt och känner mig helt trygg i att inte snubbla och falla. Det är modernt, det är utveckling, skenan känns så gammalmodig. Du skriver väl inte på en mekanisk skrivmaskin längre?
Men, i Norrbotten var det stopp. Även efter en anmälan om jämlik vård till Patientnämnden. Därför blev Falu lasarett lösningen eftersom vissa regioner gör individbedömningar av hjälpmedel för funktionsnedsatta och förskriver om det visar sig hjälpa i vardag och i arbetsliv.
– Det går inte beskriva hur mycket jag ser fram emot det. Det är en otrolig känsla, säger Martin Larsson.