Vattenregleringen har förstört strandzonen i de stora sjöarna i båda Luleälvarna. Strandlinjen har eroderats och bäckfårorna har i många fall raderats ut, vilket innebär att fisken inte kan vandra upp i bäckarna och leka när vattenståndet är lågt.
Tankarna på att ställa i ordning biflödena har funnits länge.
– Vi har pratat om det här under lång tid med länsstyrelsen och gamla Fiskeriverket. Men det blev högaktuellt för några år sedan när Vattenfall aviserade att man kunde tänka sig att vara med, säger Dan Ojanlatva, fiskerikonsulent i Jokkmokk.
Under 2012 inledde Vattenfall en utredning av samtliga mynningsområden där biflödena mynnar i älven. Utredningen, som finansieras av Vattenfall, utförs av konsultbolaget Sweco i samarbete med Dan Ojanlatva och Tommy Nilsson, fiskerikonsulent i Gällivare kommun. I juni 2014 inventerades de sista områdena.
– Vi tycker att det här är ett angeläget och viktigt projekt. Vi har också genomfört och kommer att genomföra ett antal pilotprojekt i syfte att lära oss mer om den här typen av åtgärder. Syftet är att hitta åtgärder som bidrar till att uppnå målet med EU:s ramvattendirektiv och det ska sedan resultera i konkreta åtgärdsförslag, säger Henrik Viklands, miljösamordnare vid Vattenfall.
Arbetet med att åtgärda sidovattendragen inleddes förra vintern
– Totalt är det 25-30 bäckar som behöver fixas och det tar sin tid. Många bäckar ligger i nationalpark och i vissa fall är det därför ett ganska komplicerat jobb bara att ta sig till bäcken med grävmaskin. Man kanske måste ta sig till platsen när det är fruset. Och sedan gäller det att det ska vara rätt vattenstånd när arbetet ska göras, säger Dan Ojanlatva.
Sjön Langas nära Stora Sjöfallet i Stora Lule älv har ett flertal biflöden som är drabbade; Akkaljokk, Djupviksbäcken och Tsåkesjokk exempelvis.
– Tsåkesjokk är ett bra exempel på att även väldigt korta sträckor kan ha stor effekt. Det kommer betyda otroligt mycket för fisket i framtiden när vi åtgärdat allting. Det är också så att jobbet måste göras. EU ställer krav på högsta möjliga miljöklass och då får det inte finnas vandringshinder, säger Dan Ojanlatva.
Själv har han en tjänst som finansieras av vattenregleringsmedel. När Vattenfall fick tillstånd att strypa vattnet i Lulleketjeforsen på 1980-talet förhandlade Jokkmokks allmänning till sig pengar som fonderas till en tjänst för vatten- och fiskevård i kommunen.
– Jag vill göra verkstad på det vi kan göra verkstad av, och därför tycker jag det här är ett väldigt bra projekt. Det är konkret, det är förhållandevis snabba ryck och det kommer göra stor skillnad för folket, säger Dan Ojanlatva.
Och det finns fler planer som har vuxit fram i samband med de inventeringar och utredningar som genomförts.
Vattnet i Lulleketje kom från Lilla Lule älv och rann sedermera ut i sjön Purkijaur. När sjön tappade stora delar av sitt tillflöde (återstår gör vattnet från Pärlälven och Appokälven) byggdes forsnacken vid Purkijaurforsen i sjöns utlopp om med hjälp av sprängsten.
– Man förlorade hela utloppseffekten och viktiga delar av forsen förstördes. När vattnet sjunker blir det bara två fåror kvar, vilket innebär att strandzonerna försvinner. Vi vill ställa i ordning forsen igen, skapa en lång fors med trösklar hela vägen och därigenom skapa både lekområden och uppväxtområden för harren och öringen, säger Dan Ojanlatva.
– Under 2014 genomför vi en omfattande utredning av såväl sjön som forssträckan för att kartlägga området och skapa mer kunskap om nuläget. Det här är ett väldigt intressant objekt och ett bra exempel på en åtgärd som kan ha stor ekologisk nytta även i en kraftigt reglerad älv som Luleälven, säger Henrik Viklands.
Längre ned i forsen är det flottledsrensat. Botten är helt slät vilket innebär att området är värdelöst ur reproduktionsperspektiv. Här vill Ojanlatva med hjälp av grävmaskiner sätta tillbaka allt material där det hör hemma – i fåran.
– Tar man ett helhetsgrepp så får man hela sjösystemet att fungera igen. Det innebär att öringen från Klubbudden och Vaikijaur kan ta sig hit och leka, ja den kan faktiskt ta sig ända till Pärlälven.
Purkijaurforsen ligger bara någon mil utanför Jokkmokk.
– Det här är ett värdefullt vatten med superpotential eftersom det finns stora sjösystem ovan och nedan. Det är välbesökt, lättillgängligt och har förbindelse med Pärlälven, som är Jokkmokks sista orörda älv.
Stefan Stridsman, handläggare vid länsstyrelsen, sitter med i projektgruppen och följer arbetet med Luleälvens biflöden. Han är även positiv till tankarna om Purkijaurforsen.
– Det är ett väldigt intressant projekt. Med riktade åtgärder kan det bli en otroligt produktiv sträcka. Det är klart det är intressant för oss, säger han.
Dan Ojanlatva har ytterligare ett projekt han gärna vill se bli verklighet.
– Vattenfall byggde under 70-talet om en bäck till en 1100 meter lång, spikrak kanal från sjön Katnihaure till Lilla Lule älv. Därmed sänkte man nivån i sjön med fyra till sex meter. Vi har försökt ta rätt på varför, men inte lyckats. Jag tror inte det fanns något skäl.
Sjön, belägen väster om Granudden, var ett känt storöringvatten som till viss del förstördes.
– Det finns även öringvatten högre upp från sjön. Bäckarna har blivit vandringshinder. Jag skulle vilja att man höjde tröskeln så att sjön fick fyllas på igen och sedan genomförde en omvänd dikesrensning så att kanalen blir en bäck igen, säger Dan Ojanlatva.