Jack Vanhouwelingen har en lång, brokig och smärtsam livshistoria att berätta. Innan han fann sin frihet i Jokkmokk hade han bott på Amsterdams gator, hamnat i svårt missbruk som ledde till psykoser, sammanbrott, akutvård och fängelse. I en kort sammanfattning.
Men hans resa är så mycket längre.
– Det är svårt att berätta men samtidigt har jag inga problem med det. Jag vet vem jag är och vad jag har gjort. Min aggressivitet, mitt hat och min ångest har format stora delar av mitt liv. Jag växte upp i ett extremt, kalvinistiskt hem. Min far predikade läran. Han hade suttit i koncentrationsäger och slavarbetat åt tyskarna, han hade krigat i Indonesien och han uppfostrade mig med våld. Han slog mig med en stor träsko, det var hans rätt. Jag har ADHD, och det hade han nog också. Jag har ärvt de dåliga sidorna. Men jag blev aldrig Guds bästa barn.
Skolan blev omöjligt svår, mamman dog i cancer är han var 18 år. Han slog sig fram i tillvaron, utan direkta mål eller mening, men hittade mitt i kaoset, eller kanske just därför, någonting han verkligen var bra på – odling.
– Det var intressant samtidigt som jag märkte att jag kunde det bra. Jag odlade cannabis så bra att jag fick för mycket för att röka upp själv. Så jag åkte till Christiania i Köpenhamn innan jag, så småningom, greps av polis i Malmö.
Det blev ett längre fängelsestraff, Jack Vanhouwelingen beskriver livet i fängelset som "fruktansvärt". Friheten begränsades totalt. Hatet fanns fortfarande där, ångesten likaså. Han har gått i terapi, matats med pillermedicin, sovit på gatan i Amsterdam, blivit far till tre barn, arbetat med allt från bronsgjutning till att lägga halmtak och diska. Båtar har fört honom världen över, han har plockat clementiner och oliver i Grekland och farmat kalkoner på Kibbutz.
– Jag har ändå haft stor tur att möta människor som sett något annat i mig och som hjälpt mig att komma vidare. De som sett att jag inte är enbart dum i huvudet. En psykolog på häktet förklarade vad ADHD innebar, och jag förstod plötsligt mycket mer, jag fick mediciner men kunde inte sköta dem. Jag tog alldeles för mycket och hamnade i en fruktansvärd psykos, jag visste inte vem jag var eller var jag var och jag kollapsade.
Jack Vanhouwelingen berättar vidare till den punkt när han vaknade upp i en helt okänd miljö, i en sjukhussäng, och hela livet kom att försändas totalt, att vända.
– Det var det bästa som hänt mig. Jag vet fortfarande inte varför men jag kunde plötsligt bara släppa allt. Ångesten och ilskan var helt försvunnen. Jag hade verkligen hatat allt, det ska du veta, men hatet var också borta. Jag hade aldrig känt mig så fri som då men jag fick ångest för att den känslan skulle försvinna istället, men det gjorde den aldrig.
Jack Vanhouwelingens ansikte spricker upp i ett stort leende. Hunden Parro kommer fram och söker sin husses kärlek och uppmärksamhet. Parro som åkte hela vägen till Jokkmokk på packmopedens flak i en bur trivs också i sitt nya, tillfälliga, hem. I Simris, strax utanför Simrishamn, finns det lilla huset. Det ska nu säljas eftersom paret har kommit till Jokkmokk för att stanna.
– Jag söker ett hus. Jag har kommit hem, jag har funnit friheten och mig själv. Jag har aldrig träffat så många underbara människor som här, ingen inskränkthet, inte alls tystlåtna, skrattar han och nämner Janne Nordlund och Stefan Lindmark med särskild värme. En stuga hos Nordlunds blev första mötet med Jokkmokk. Där fick han stanna över sommaren och hösten i fjol mot att han skrapade, målade och röjde sly. När kylan kom fick han sedan en plats på övervåningen i Stefan Lindmarks hus.
Jack Vanhouwelingen började sin resa i norr med att hoppas på att Sveriges nordligaste punkt skulle vara lösningen.
– Jag körde bil till Nordkap. Men det blev inte alls rätt så vi stannade inte länge. Men jag ville vara norrut och då lät Jokkmokk så bra, När jag sedan läste att det var näst största kommunen fick allt ett sammanhang eftersom Simrishamn är Sveriges näst minsta.
Glädjen är tydlig och att det är en 63-årig man med ett våldsamt liv bakom sig som hitter på andra sidan köksbordet går inte att se. Det finns istället bara en stor tacksamhet över att ödet styrt honom hit. Det har varit en lång, vindlande väg mot, och till, friheten.
– Jag behöver inte söka mer, konstaterar han.