Anders Stenman gillar, och spelar, fortfarande LP-skivor. Beatles är en stor favorit, här White album, eftertraktat bland vinylsamlare.
Anders Stenman tar emot i den anrika prästbostaden. Det röda imponerande huset står, som det anstår en fastighet som inhyser samhällets kyrkoherde, högt. Trots att han är ledig tar Anders Stenman emot med prästskjortan på.
– Det kändes bäst att göra så. Det här blir ju faktiskt en del i mitt arbete, att träffa en journalist. Det känns bättre, säger han med ett leende.
Vi följs in genom hallen och tar plats vid det rustika köksbordet. Det blir snabbkaffe, av praktiska skäl.
Anders Stenman drar efter andan lite djupare, tittar upp och konstaterar bestämt att han befinner sig på sin rätta plats i livet.
– Jag har alltid längtat till, och saknat, Jokkmokk. Jag vet egentligen inte varför så här omedelbart men jag tror att det kan att göra med öppenheten, mentaliteten. Det är välkomnande på alla vis. Generöst. Sedan hänger det nog även ihop med den internationella prägel som finns här, inte minst via marknaden. Det finns en stolthet också som jag respekterar och gillar. Jag kom tillbaka och jag kom hem. Jo, så blev det och jag känner mig lycklig.
Anders Stenman trivs med livet i Jokkmokk och med tillvaron i den anrika prästgården där trummorna har sin självklara plats.
Att Anders Stenman skulle bli präst var ingen självklarhet. Han växte dock upp med en tro, hans mor var kyrkligt aktiv hemma i Jörn.
– Jag har aldrig tvivlat på min Gudstro men då tvekade jag över sammanhanget. Vilket eller vilka sammanhang var "mina". Jag åkte till Lund för studier, ville bli lärare, kanske historiker men fastnade snabbt i musikens fantastiska värld. Jag köpte en gitarr men jag föll snabbt för trummor. Det blev coverband och U2-influerade Cirkusorkestern. Vi var hyfsat bra och hängde med Peps och andra profiler. Har spelat blues också men så småningom kom jazzen att stå i centrum, vilket den fortfarande gör.
Anders Stenman har ett trumset på övervåningen i prästgården där han ofta sitter med stockarna i händerna.
Men. Det blev inte så mycket klirr i kassan.
– Nej tvärtom, så jag hoppade på ett vikariat inom psykiatrin och fick en två-årig utbildning under arbetet på S:t Lars. Jag blev kvar där i 10 år. En tid jag inte ångrar även om det var en tung miljö med olika typer av trasiga människor, missbrukare, ungdomar. Men jag lärde mig mycket som jag har nytta av än i dag. Jag kan ganska bra att se på personer jag möter, eller de som söker mig för samtal, vilken typ av problem personen har. Jag har blivit duktigt på att läsa av människor. Inte perfekt, men hyfsat bra i alla fall, det är värdefullt.
Anders Stenman bakom trummorna under ett uppträdande i Gamla kyrkan i Jokkmokk under markandsdagarna 2023.
1997 prästvigdes Anders Stenman i Luleå för att sedan flytta till en tjänst i Arvidsjaur. Men han ville egentligen någon annanstans.
– Jag gjorde en praktiktid i Jokkmokk 1994 och blev närmast förälskad. Och jag ville dit direkt jag blev färdig men jag fick ta mig an Arvidsjaur så länge och det ångrar jag inte alls. Fyra år senare var jag ju här, då föddes också min son Manfred.
2006 tog dock arbetslivet en ny vändning när han valde att åka till Kosovo.
– Jag fick samtidigt en utbildning som jag ville ha och det blev en rejäl nytändning på många sätt och jag var full av entusiasm när jag kom tillbaka till Jokkmokk 2008. Vi byggde, bland annat, en iskyrka i samhället, det var häftigt.
Anders Stenman har äntligen hittat hem till Jokkmokk igen och därmed slutit sin cirkel i livet.
Men det militära kom att locka honom igen. 2012 kom chansen att få arbeta som bataljonspastor vid K4 i Arvidsjaur, "ett drömjobb", innan resan tog honom vidare till Boden 2018 för att sedan, som 60-åring, sluta cirkeln i Jokkmokk 2022.
– Jag ville komma närmare min då tonårige son, därför blev det Boden, det blev också geografiskt närmare Avaudden i Porsi där jag har ett mindre hus. Min finaste plats, jag kommer att bosätta mig där när det är dags att gå i pension.
Under alla dessa år har dock musiken aldrig lämnat honom. Trummorna har följt med under hela resan. Han har ett aldrig sinande intresse och innehar i dag, som han säger; "ungefär" sex kompletta trumset. Ett par av dem står också uppställda i prästgården. Det mest nyttjade på övervåningen framför verandans dubbeldörrar och den anslående utsikten.
Anders Stenman mottages som kyrkoherde i Jokkmokk den 16 mars. Kyrkorådets vice ordförande Irene Partapouli läser upp fullmakten med kontraktsprost Hans Johansson.
Varför så mycket trumprylar?
– Lite nördig är jag. Jag kan liksom inte hålla mig när jag ser någonting. Men jag köper begagnat, sällan och aldrig dyrt. Sista setet hittade jag i Boden på återvinningen, det kostade 800 kronor. Helt spelbart, skrattar han.
Det blir en och annat live-uppträdande också. Senast under marknaden då det bjöds på konsert i gamla kyrkan med ett antal jazzkompisar från Luleå med profilen Bengt Ek på plats.
– Så proffsiga och trevliga musikanter, konstaterar han och räknar sedan in för en ny dag i kyrkans tjänst.