Hösten har kommit på allvar. Det blåser lite snålt kring den rosa villan efter Postvägen i Porjus. På gårdsplanen möts vi av huskatten Jim samtidigt som en hoper ekorrar springer omkring och klättrar i träden. Här finns det mat och det vet de om.
– Jo, de är kvicka att komma. De små kan dela på matställe men när de vuxit lite så slåss de om allt. Det kan vara ett herrans liv här ute ibland, skrattar Gunilla.
Katten Jim gör oss sällskap och vi sätter oss i köket med fri sikt ut över tomten. Klockan närmar sig lunch. Vi hade hoppats på att få se rådjuren som har varit permanenta gäster på Karlssons gård under så lång tid. Nu är det dock lite för sent för rådjuren. Inga syns till.
– Nej, de kommer under natten och tidigt på morgonen, kanske på kvällen också. Men det är dags för dem nu, de första har kommit i dagarna. Bland annat två bockar med fina horn. De är alltid lika välkomna, säger Birgitta som har en stor "matstation" mitt på gården och att par fågelbord med små hus där ekorrarna kan spisa intill. Där är det konstant liv och rörelse.
– Vi började lite smått när vi märkte att rådjuren sökte sig hit. Det är nog 35 år sedan ungefär. Sedan dess har vi fortsatt och det har vuxit hela tiden. Det går åt en hel del mat, ungefär 1,5 ton renfoder (pellets) per år, massor av äpplen och frön. Det handlar om cirka 20 000 kronor. Men det är värt varenda krona. Förr fick vi bidrag från jakt- och fiskevårdsföreningen i byn, men inte längre. Men, som sagt, det här är en kär syssla, säger Bernt Karlsson och fortsätter att nämna att det en vinter låg rådjur över hela gården, att ett av djuren stannade hela sommaren och att de lärt sig känna igen dem.
– Jag ser på fläckarna, då ser vi också att de kommer tillbaka. Och nu väntar vi fler, just nu är det fem stycken här, fortsätter Gunilla och berättar sedan om den finaste händelsen genom åren.
– Det var när vi fick vara med om en födsel rakt utanför bron. Kidet kom och vi lade hö under så det blev lite värme och torrt. Det var otroligt, en fantastisk händelse som är få förunnat att få vara med om.
Birgitta och Bernt ger sig ut för en lite matpåfyllning. Och ekorrarna är genast med på noterna. De skyndar sig till det lilla huset.
– Ibland kommer det in någon och äter. Vi har haft en tam räv här också, en hel vinter, men det gillade inte kattgubben, skrattar Gunilla.