Det är tidig morgon när NSD knackar på hos Matti Holmgren i huset vid Skabramsjön.
Matti själv är upptagen i telefon men endast tio veckor gamla Olivia ser till att de nyinstigna gästerna känner sig välkomna.
Man kan inte göra annat än handlöst låta sig charmas av hennes valpiga manér, när hon nyfiket nosar igenom packningen och därefter ger en blöta pussar över hela ansiktet.
I huset finns också Hanna Seitamaa, praktikant från djurvårdarlinjen, samt tikarna Nadja och Geisha på plats. Mattis sambo Stina Svensson, som tillsammans med honom utgör Jokkmokkguiderna, är för dagen upptagen på annat håll.
- Vi börjar väl med lite frukostfika, säger Matti som nu avslutat telefonsamtalet.
två mil enkel väg
Han tar fram en karta över Jokkmokk och vi tittar ut hur dagens tur ska gå. Hundselet blir prelimiärt mål, en sträcka på drygt två mil enkel väg.Färden ska bli en träningstur för hundarna och Matti, som siktar på att genomföra Finnmarkslöpet på 50 mil i början av mars, och en utmaning för praktikanten Hanna, samt NSDs reporter och fotograf, som aldrig vare sig har kört eller åkt hundspann förut.
Matti berättar att hundarna nu fått vila i två dagar efter att dessförinnan ha gått i tre dagar.
- De gick korta etapper på cirka tre mil om dagen men hade tungt lastade slädar som följe. Mina hundar får mindre mil än andra tävlingshundar men i stället mer varierad träning. Ibland kör vi långa sträckor på upp till tio mil, andra gånger det blir betydligt kortare och kanske bara tre-fem mil på en dag. Ibland stannar vi ute och fikar och ibland kör vi bara ut en kort snabb tur och sen hem.
Hundarna först
Matti sätter alltid hundarna i första rummet, vare sig han träningskör eller är ute med grupper.- Det är viktigt att allt sker på hundarnas villkor, annars kan man lika gärna hålla på med skotrar. Jag ser också alltid till att ha så roligt som möjligt när jag är ute och kör, för då har hundarna det med.
Den långdistans som Finnmarkslöpet innebär, är något nytt för Matti, fördelen har han i vanan att köra i fjällen och annan norrbottnisk natur.
- Jag är fullkomligt lugn och känner mig hemma när jag är ute. Med det kan jag spara mycket energi under tävlingen, där det gäller att effektivisera. Man måste ha en sammanlagd vila på 20 timmar under loppet och det gäller att disponera den på rätt sätt.
Vad är det som driver dig till att delta?
- Det är en utmaning att köra så långt, alla som håller på med sånt här drömmer om att nångång köra en sån här tävling. Jag vill också se vad mina hundar som är renrasiga går för, i förhållande till blandningar med exempelvis alaskan malamute. Det är hittills bara fyra-fem renrasiga spann anmälda till tävlingen och endast två svenska förare.
Det har blivit dags att bege sig till hundgården. Där välkomnas vi av närmare 30 hundar, som alla tycks lika glada över att se oss.
Innan avfärd ska även de ha mat, därefter ska tassar kollas och selar på.
Matti sköter allt detta med van hand och mångårig rutin, medan vi övriga hjälper till så gott vi kan. Allt tar sin beskärda tid men till slut står tre hundspann selade och klara på Skabramsjön.
Tiospann i täten
Matti tar täten med sitt tio-spann och NSDs fotograf på släden, medan Hannas och undertecknads femspann gör sitt bästa för att båda hamna så tätt bakom husse som möjligt.Här gäller det alltså att hålla tungan rätt i mun för att undvika att hamna i snödrivan.
De första hundratalet metrar känns det inte helt stabilt, det ska sägas, och det dröjer ytterligare ett hundratal innan man kommer på att man inte behöver spänna armarna till dess yttersta gräns för att hålla kälken på spåret - det sköter ju hundarna så bra.
När man så efter en stunds framfart vågar slappna av är det bara följa med och njuta.
Omgivningarna i form av vinterklädda skogar, växlat med öppna vidder och istäckta sjöar innan man så småningom når fjället, är en upplevelse i sig. Likaså tystnaden, som liksom blir kompakt av snölandskapet.
Det enda som hörs är ljudet av kälkens medar mot snön, hundarnas andetag och taktfasta gång när de flyger fram över vintermarken.
Det är bara att konstatera att det här, det är avkoppling av största mått.
Efter avverkade två mil är det vila och mat vid öppen eld som gäller. När vi sedan vänder hemåt kör vi i takt med skymningen och väl tillbaka i Skabram har kvällsmörkret hunnit lägga sig.
Fotnot: Läs mer om Finnmarkslöpet på www.finnmarkslopet.no