Vi träffas en helt vanlig dag i Jokkmokks tidigt begynnande vinterlandskap. Samhället tonar i grått med små blå strimmor av himmel i horisonten. Det är hemtamt. Hanna-Sofie Utsi berättar om det tidiga insteget i den politiska världen.
– Jag åkte på ungdomsförbundet Sáminuorras årsmöten som var en träffpunkt, en tid för trevlig samvaro och gemenskap. Men jag märkte snart att jag ville vara med och påverka och bestämma i frågorna som diskuterades. När jag var 18 år valdes jag in i styrelsen och efter det har det egentligen bara rullat på. Det har aldrig slutat.
– Jag har alltid hållit på med aktivism på ett eller annat sätt och där när jag var 18 ockuperade vi, med polisens tillstånd, Strömparterren i Stockholm med två Lávvos som vi bodde i under en vecka. Vi fick massor av frågor, folk var väldigt nyfikna, och besök av politiker och då föddes i mig att det fanns andra verktyg än talarstolen för att väcka uppmärksamhet. Då var samiska rättigheter och småviltjakten två av de stora frågorna.
Hanna-Sofie Utsi beskriver sig själv som orädd och nyfiken och beredd att ta plats i även den manligaste av församlingar. Men hon har också fått betala priset för sin personlighet.
– Som politiskt aktiv bjuds du inte in till allt längre. Det finns en rädsla för att du ska ta över med diskussioner eller så. Det var tufft ibland att märka det men samtidigt fick jag klart för mig vilka som var mina riktiga vänner. De som stod ut med mig och tog mig tack vare mina egenheter – inte trots dem.
Det är en del av motgångar som du mötts av. Finns det andra?
– Feminism vill jag alltid lyfta, det är med mig hela tiden. Vi pratar mycket om 50/50 men fortfarande så är det mannen som tar ordförandeposten även om det är 50/50 i gruppen. Jag har också varit med när en kvinna lyftes bort och ersattes av en man. Han ville dock inte ta över hennes frågor, då försvann ämnet från agendan. Det var ett feministiskt nederlag.
Medgång?
– Det bästa är när jag lyckas förmedla något från kulisserna, något bra förslag, eller lyckats peppa någon annan i mina tal. Jag öppnade det norska sametinget och fick beröm för ett hoppfullt tal. Det betyder att jag lyckades förmedla något positivt trots att det handlade om den vite mannens övergrepp på urfolken, bland annat.
En samisk sanningskommission ska bildas nu. Vad tänker du kring det?
– Det är både hoppfullt och skrämmande. Kommer de att lyssna? Vilka frågor tas upp? Vad kommer att hinnas med? Det kommer att bli otroligt känsligt, oförrätter kommer fram. Och helt ärligt, kommer staten att ta till sig? Det är min största rädsla, att ingen kommer att lyssna. Vi har sett det förut.
Hanna-Sofie Utsi har svårt för gnäll och klagan mellan skål och vägg, hon tycker att solidaritet i dag är ett totalt bortglömt ord, och begrepp, som är oerhört saknat. Hon brottas även konstant med en irriterande och felaktig definitionsfråga.
– Urfolk och minoritet blandas och blandas ihop. Samer är visserligen en minoritet men vi är först och främst ett urfolk. Vi måste hela tiden passa oss, eftersom Sverige har ett annat åtagande mot urfolket, det är mycket viktigt.