Per Kuhmunen måste vara Jokkmokks genom tiderna mest fotograferade person. Under decennier har hans och familjens renrajd gått genom folkhavet på marknaden.
Men i år blir det inget av den varan.
– Det är kul att det är så uppskattat, och det känns som att det blir mer och mer folk som kommer och tittar.
Hur känns det att den vanliga marknaden är inställd i år?
– Det är tråkigt men jag tycker nog också att det är skönt. Det är mycket jobb att få i ordning allt inför rajden. Redan i september börjar jag samla lav så att det ska finnas gott att äta resten av vintern för renarna. I oktober plockar jag in 15 stycken hannar till ett hägn bakom gården som ska göras tama och tränade till marknaden i februari. Det tar mycket tid och arbete.
När marknaden väl drar igång brukar det bli ett par intensiva dagar. Frun Dagny med dotter har sytt koltar, pulkor är i ordninggjorda och barn med barnbarn ansluter för rajden.
– Barnen kanske inte tycker det är lika roligt längre då de blivit stora, men barnbarnen tycker det är riktigt roligt. Kanske främst för de får åka släde.
Känns det konstigt med så många människor som fotograferar och flockas runt er på rajden?
– Inte längre, i början kändes det lite konstigt, men nu är det mest kul att så många är intresserade.
Per Kuhmunen berättar att renrajden drog han igång som 18-åring tillsammans med sin pappa redan 1965. Genom åren har en hel del förändrats med folkfesten i Jokkmokk, men mycket är sig likt.
– Nog är det större nu men det var mycket folk redan då. På den tiden var det ännu fler små slöjdare som hade bord och sålde sina alster och slöjdningar, det kan jag faktiskt sakna när jag tänker tillbaka.
Vad har du mer för minnen från förr?
– När ni nyligen börjat med rajden så fick vi hälsa på sångaren Thore Skogman som besökte marknaden. När han presenterade sig hörde pappa bara "skogsman" och tolkade det som han arbetade med skog. Han hade ingen aning om att Thore var en stor artist och jag tyckte det var så pinsamt då.
– En annan rolig historia är från min faster som alltid ställde upp sitt lilla bord i korsningen mitt på marknadsområdet för att sälja sin slöjd. Jag frågade vad det kostade att stå där, och hon svarade bara: "Kostar? Jag betalar ingenting, jag brukar alltid stå här".