Inlandskommunerna kämpar ständigt med en krympande befolkning när de större städerna lockar till sig de unga. Men det finns de som går mot strömmen och väljer ett liv i inlandet. Landets kanske enda fjällbotaniska trädgårdsmästare, Ingrid Hellberg, flyttade till Jokkmokk för elva år sedan och kände direkt att hon hittat hem efter år av rotlöshet.
– Jag trodde bara jag skulle bo här en säsong för att jobba på fjällträdgården, men jag blev kvar. Det kändes så bra här och varför ska jag fortsätta flytta runt när allt känns så rätt, säger hon.
Hur började din väg som till slut nådde Jokkmokk?
– Jag är uppvuxen i Bollnäs, Hälsingland, med mina föräldrar och mina fem bröder. Vi var en skid- och orienteringsfamilj som alltid tävlat, så länge var skidåkning det som styrde mitt liv. Som junior tog jag bland annat SM-guld och -brons i skidorientering men tyvärr fick jag för stora problem med köldastma och allergier som hindrade mig från att ta nästa steg.
Hur var det?
– Det var ett hårt slag men då började jag istället att tävla i telemarkskidåkning och det var inte lika krävande på andningen. När jag höll på med det var jag med i landslaget och 2006 kom trea i både den totala världscupen och sprintcupen.
Hur såg ditt liv ut på den tiden, var du heltidsproffs?
– Haha, verkligen inte. Jag bodde i Åre och städade på nätterna för att kunna träna skidåkning på dagarna, det var inte glamoröst.
Hur kom odlande och trädgårdsarbete in i ditt liv?
– Det har alltid varit en del av mitt liv, i vår familj odlade vi alla våra egna grönsaker för hela årsbruket och vi fick även en del över till försäljning. Vi har aldrig köpt en potatis! Något som alltid varit viktigt för oss är hållbarhet och det har jag tagit med mig.
Hur då?
– Till exempel så åt vi aldrig färskpotatisen utan den åkte direkt in i jordkällaren. Vi åt alltid de äldsta först och de var för det mesta från skörden året innan, annat vore slöseri. Det slängs alldeles för mycket mat och ska svinnet minska så måste man vara beredd att anpassa och planera bättre. Man måste verkligen värna om det man har.
När började du tänka på att trädgårdsarbete skulle bli ditt jobb?
– Skidåkningen gav mig till slut väldigt allvarlig tennisarmbåge och jag blev sjukskriven. När det var som värst kunde jag inte ens lyfta upp en penna från ett bord för det gjorde så ont och jag hade ingen styrka alls. Då satt jag och funderade vad som gjorde mig lycklig och jag kom fram till att jag ville jobba med människor och med växter.
Så därför blev det trädgårdsmästare?
– Ja precis. Jag pluggade biodynamisk odling och ekologi. Biodynamisk innebär att man tänker hållbar odling där jorden långsiktigt ska kunna odlas utan att ta skada.
Hur blev det till slut inlandet, Jokkmokk och fjällträdgården?
– Efter utbildningen hade jag sex månaders praktik på Klippträdgården, som är en del av Göteborgs botaniska trädgård, där jag lärde mig väldigt mycket om fjällväxter. Då fick jag även höra att Fjällträdgården i Jokkmokk sökte en säsongsanställd trädgårdsmästare och jag vågade ansöka. Det är jag så glad och stolt över att jag gjorde.
Så då gick flyttlasset norrut?
– Ja, och först hade jag bara tänkt stanna den där säsongen. Men jag kände att jag mådde så bra här så varför ska jag fortsätta flytta runt. Det fanns en gemenskap i Jokkmokk som jag inte upplevt på andra platser och man känns som att man är en del av ett sammanhang. Sedan fick jag förlängt på fjällträdgården och det gjorde det ännu bättre för det är så spännande med fjällväxter och jag får lära mig mer varje dag. Men jag får medge att det är ett ganska smalt intresse (skratt).
Du sade att du tidigare inte kunde lyfta en penna, men nu åker du det 22 mil långa Nordenskiöldsloppet på skidor. Och har gjort så alla fem år loppet genomförst. Hur gick det till?
– Jag drogs fortfarande med tennisarmbåge när jag flyttade hit för elva år sedan men jag kände att kroppen började läka och jag fick styrkan tillbaka. Jag började successivt kunna röra på mig igen och det kändes så otroligt bra. När man av någon anledning inte kan göra det man älskar så blir det en otrolig känsla av tacksamhet när man får möjligheten tillbaka.
Är det så du känner i skidspåret under långloppet?
– Ja, jag har fått lära känna min kropp på nytt och lyssna på den vad den klarar av. När jag åker Nordenskiöldsloppet är det lika mycket ett inre resa i sig själv som det är i skidspåret. Det är så mycket tankar man hinner tänka när man står där i skidspåret så länge, ibland helt ensam i skogarna.
– När natten och mörkret kryper sig på brukar jag slå följe med någon som en trygghet om något skulle gå fel. Det har jag trott iallafall men jag har insett att det även kan vara för att jag är väldigt mörkrädd (skratt). En gång slocknade min pannlampa på en jättestor myr. Det var kolsvart, det spöregnade, det blåste och det var mitt ute i ingenstans, som tur var hade sladden bara tillfälligt hoppat ur batteriet.
Ett år tog det dig över 27 timmar att komma i mål. Hur var det? Du tänkte aldrig ge upp?
– Aldrig. Det var väldigt tufft det året men jag hade bestämt mig att jag skulle i mål. Då fick jag verkligen lyssna på kroppen och inse att ska jag ta mig hela vägen så gäller det att sakta ner och låta det ta den tid det tar.
Befolkningen minskar ständigt i inlandet, men du flyttade dit. Borde fler göra det?
– Ja, utan tvekan. Man kommer närmare naturen, fjällen och det känns som att människor har mer tid för sina intressen här. Samtidigt förstår jag att det handlar om tillgången till jobb, många unga flyttar till större städerna där det finns större valmöjligheter.
Går det vänta trenden tror du?
– Det känns som att det redan är på väg att vända. Under coronapandemin har distansjobb blivit alltmer accepterat och jag tror det kommer gynna små kommuner. Samtidigt tycker jag det måste fokuseras mer på hur man tar vara på de som faktiskt flyttar hit istället för att fokusera på vilka det är som flyttar härifrån. Fokusera på hur det går utnyttja kunskaperna och de resurser inflyttarna har och använd det för att skapa långsiktigt hållbara jobb. Distansjobben är en nyckel.
För de som vågar ta samma steg som dig till inlandet, vad får dem?
– Jokkmokk har en gemenskap som jag inte hittat på någon annan plats. Det känns som att man blir en del av ett sammanhang. Jag hittade hem när jag kom hit.