Det är som att slå in en öppen dörr att påstå att Ingrid Hellberg är synonym med den fjällbotaniska trädgården i Jokkmokk. Det är en självklarhet efter de 12 år som hon tillbringat somrarna med att utveckla och bygga upp den trädgård som i dag är ett bekant mål för turister som kommuninnevånare. Det var också ett av de mål som Ingrid Hellberg hade inombords när hon anlände till Jokkmokk och arbetet med trädgården vid Talvatissjöns utlopp.
– Jag ville verkligen sätta Fjällträdgården på kartan, göra den känd i Sverige och utomlands. Jag tycker att vi har lyckats och jag är väldigt stolt över det jobb vi har gjort. Det har varit strävsamt och kämpigt ibland men det har blivit som jag önskade och ännu bättre än så. Men det är vi, inte jag ensam, som fått det att bli så fint. Alla de medarbetare jag har haft, trädgårdsstudenterna och, inte minst, Kaj Edeborg och Mårten Larsson som har varit ett otroligt stöd och en fantastisk hjälp. Jag vill tacka dem alla för den tid vi haft tillsammans.
När Ingrid Hellberg kom till Jokkmokk 2011 hade hon ingen aning om vad hon kom till. Hon hade aldrig varit i Jokkmokk och därmed inte heller sett hur Fjällträdgården såg ut. Men det var chansen att sätta prägel på ett område och arbeta med växter och miljöer i ett Lappländskt landskap som lockade henne.
– Under min praktiktid på Göteborgs botaniska trädgård hade jag lära mig hur viktigt det var att ha struktur och ordning på en trädgård. Det var annorlunda dock, nu handlade det om fjäll och inte om skog. Vi började med att ta ned 42 träd. Vi spettade och sedan rensade vi och bröt upp stenar och block. Östen Negga, som så sorgligt inte finns med oss längre, var en ovärderlig hjälp i detta hårda arbete. Jag saknar honom.
Ingrid Hellberg drar djupt efter andan. Vi sitter vid målplatsen för Nordenskiöldsloppet och samtalar. Solen värmer, en och annan blindbroms surrar runt våra huvuden, det passerar någon som är ute på förmiddagspromenad, en annan som tar en löprunda efter det barkbeklädda elljusspåret. Där har också Ingrid Hellberg strävat.
Men det är en annan historia.
Vi befinner oss i den övre delen av Talvatissjön. Fjällträdgården ligger si-så-där 500 meter bort. Dagarna innan har Ingrid Hellberg varit förbi sin tidigare arbetsplats, för första gången sedan hon lämnat sitt livsverk bakom sig.
Hur var det?
– Det var en ny upplevelse att besöka trädgården. Men det var fint att visa den tillsammans med goda vänner från Husqvarna.
Ingrid Hellberg konstaterar att det var rätt tid att lämna, att var sak har en egen tid och att hon på något sätt känner att hon gjort det hon har kunnat, och kanske, lite till. Dessutom finns det medicinska skäl.
– Jag har drabbats av tinnitus. Det konstant brusande i bäcken kan vara skälet. Men var sak har sin tid och trädgården kommer aldrig att bli färdig, eftersom den utvecklas för evigt. Jag har gjort det möjliga och nu är det andras tid att få vara delaktiga. Jag kunde själv välja att se nya möjligheter, och det känns bra.
Vad är du mest stolt över i trädgården?
– Snölegan och fjället. Det var långa vandringar för att samla in växterna. Fjället var också den största utmaningen att skapa, från en skog till ett fjäll, med bara händerna och med gemensamma krafter. Att se lapsk alpros blomma i fjällsippheden efter att ha väntat i sju år var en stort ögonblick.
Vad kommer du att sakna mest?
– Fjärilarna, fåglarna, växterna och alla givande samtal med besökare.
Hur blir livet nu?
– Det är svårt just nu, svårt att säga någonting bestämt. Men jag ska vara kvar i Jokkmokk, det är här jag hör hemma, här jag har en trygghet. I dag kan jag inte säga mer än att jag tar en dag i sänder. Jag är glad och tacksam över att jag fick göra det här och att jag kunnat se möjligheterna även om det har varit utmaningar. Jag är en överlevare.
Minuterna senare har Ingrid Hellberg cyklat bort till Fjällträdgården. Det strosar runt besökare och det kommer en husbil med fler som vill komma och se och uppleva. Det brusar från dammen. Vi följs åt in för att ta lite bilder.
Vart ska vi gå?
– Vi går längst in där gräset är som vackrast. Det är min favoritplats, härifrån ser jag helheten i perspektiv. Det är den vackraste, helande platsen. Det är den bilden vi ska ha.
Just då, i ögonblicket, blir Ingrid Hellberg ett med sin natur, sin trädgård. Igen.