2009 började äventyret för Olav Bosma och sambon Kristien Kappers. Kiruna blev den första nordliga anhalten och draghundar blev det första steget ut i den helt nya tillvaron med turism och besöksnäring som utkomst. Tankarna på ett nytt kapitel i livet hade tidigare fötts under en kurs i Norge där, bland annat, turskidåkning på Lofoten ingick.
– Jag tog tjänstledigt för sex månader i Norge. Efter 12 år som polis i stökiga miljöer kände jag att det friare livet lockade alltmer. Natur och friluftsliv har alltid fascinerat mig och efter den tiden kände jag att naturen lockade mig så mycket mer än att återvända till storstadslivet.
Efter ett år i Kiruna vände sig paret mot Jokkmokk. De hade bekanta där som de hade besökt och förälskelsen blev omedelbar och intensiv.
– Det var helt annorlunda än vad jag upplevt tidigare. Allt kändes bara bra med Jokkmokk på en gång. Vi hittade huset här i Kåskats och vi kunde starta upp vårt företag. Det här är det bästa stället du kan bo på. Titta bara på ljuset, helt underbart.
Olav Bosma pekar bort mot horisonten. Bort mot skogen där de snötyngda träden bildar en trolsk silhuett i det gul-blå-grå förmiddagsljuset. Termometern pekar på minus 15 och förutom ljuden från hundarna längre ner på gården så är det helt stilla.
– När vi sökte hus skulle det inte få finnas någon större väg i närheten. Nu har vi 97:an ganska nära. Men vi märker den knappt. Dessutom underlättar det väldigt mycket för vår snöröjning, Mer snö har vi aldrig haft sedan vi kom hit 2010, konstaterar Olav som växte upp i samhället Buitenpost, med 5000 invånare, cirka 20 mil från Amsterdam. Olav skrattar när han ska förklara ortsnamnets betydelse.
– Det betyder ungefär ”långt bort från allt”.
Den nederländska skolan är 12 år och efter det bestämmer tester i vilken fortsatt utbildningsriktning det ska gå. Olavs väg gick till juridiken men redan efter ett års studier var den resan slut.
– Den akademiska världen kändes inte bekväm. Jag lyckades komma in på polisakademin, som utbildar polischefer, och sökte mig efter det till Amsterdam, en miljonstad jag besökt bara en gång. Du gör fem år på gatan innan du får gå vidare och jag ”värvades” sedan till Friesland där jag fick jobba i mycket speciella miljöer; red light district, krogarna och, inte minst, omkring fotbollsstadion som kravallpolis.
Olav berättar om laget Cambuur fotboll, ökänt för sina våldsamma huliganer. Trots att staden är jämförelsevis liten så har den ”storstadssäkerhet” mest på grund av huliganerna.
– Jag var en av de yngsta cheferna och jag fick uppdrag där efter. Men jag gillade polisyrket. För kamratskapen, den proffsiga attityden och målinriktningen. Däremot gillade jag inte myndighetsorganisationen. Det var slitsamt också, av tre veckors semester gick två till vila, telefonen var alltid närmast till hands.
Nu står Olav mitt i det fria skogslandskapet. Vi tar plats i lavvon på gården där elden sprakar gemytligt och kaffet får värma invärtes. Uttrycken i Olav och Kristiens ansikten talar för sig själva. Det är så tydligt hur stark kärleken är till den här platsen.
– Vi valde att pausa företaget under pandemin. Vi vill inte ta det ansvaret och inte heller köra på när andra måste bromsa. Det skulle inte kännas bra. Vi klarar oss. Jag har ju förmånen att arbeta som kommunens friluftssamordnare under två år. Så intressant att upptäcka vilka otroliga möjligheter vi har här.
Projektet har byggts i en handlingsplan i sex steg som startade med inventering och som i dag är framme vid nödvändiga beslut om prioritering.
– Det är uppenbart att kommunen inte själv kan ta hand om och hålla efter alla leder. Jag ser en samverkan mellan företagare och föreningar som absolut nödvändig. Men politikerna måste ta beslut i vad som ska prioriteras. Jag har mött ett otroligt engagemang och rikedomen finns här. Men det kommer att vara nödvändigt att välja bort vissa delar.
Kaffekosan är tom och efter ett besök hos de ivriga hundarna fortsätter dagen för friluftsparet. Kanske med ett samtal till föräldrarna som sitter isolerade i ett Nederländerna där pandemin har slagit hårt.
– Vi har inte träffats sedan slutet av 2019, det börjar kännas jobbigt. Tur att vi i alla fall kan ses via videosamtal.