Glädjen hade alltid haft en central plats på Norrskensflammornas träffar. Därför blev Ketty Kangas förskräckt över väninnornas reaktion när hon berättade om sin cancer.
– Det blev alldeles tyst och jag var rädd att jag hade dödat glädjen, säger hon.
När hon fick en kvilttidning med ett uppslag behåar klädda med fjädrar, paljetter och knappar från en väninna i Tyskland så visste hon vad hon skulle göra.
– Det kändes som att det var ödet. Vid nästa träff med lapptäcksgruppen tog jag med tidningen och sa "Nu ska vi ha roligt. Det här ska vi göra. Ta hit era gamla behåar...".
Kvinnorna i gruppen började skapa de mest fantasifulla behåar samtigt som de pratade öppet om bröst, cancer och behandling – med humor, tårar, skratt och värme. De hittade på underfundiga, dubbeltydiga namn till varje behå – "Bakhåll" om att cancern ligger och lurar, "Knappspel" eftersom hela livet är ett lotteri, "Lånta fjädrar" om att man lånar sin tid...
"Perfekt vård"
Ketty Kangas fick hela sitt vänstra bröst bortopererat och genomgick sedan en cellgiftsbehandling. Hon berättar om en perfekt fungerande vård på alltifrån vårdcentralen i Jokkmokk där den första undersökningen gjordes till Sunderby sjukhus där operationen genomfördes och Gällivare sjukhus där hon fick cellgiftsbehandlingen.
– Det var efter att jag hade varit hos min dotter i Göteborg och hjälpt henne i samband med att hon fick sitt andra barn som jag upptäckte en knöl i bröstet. Den var jättehård och stor som en pingisboll. Jag kan inte beskriva den fantasi som sattes i gång i mitt huvud. "Det här händer inte mig" tänkte jag.
Hon berättar om en komplicerad sanering av munnen som gjordes för att minska risken för infektioner, om den jobbiga cellgiftsbehandlingen och om när hon tappade håret.
– Min frisör föreslog att vi skulle ta bort allt hår så fort jag såg det första strået på kudden. "Då har du bestämt själv" sa han. När det hände knöt jag en sjal om huvudet och gick iväg til frisören. När jag tog av mig sjalen följde allt hår med, säger hon.
En sten i behån
Det tappade håret ersattes snabbt med en fin peruk.
– Den fungerade väldigt bra. Lite varmt blir det men det får man ta. Hemma bar jag en liten blå mössa istället, säger hon.
I väntan på en bröstprotes gick Ketty Kangas ut i naturen och undersökte stenar. När hon hittade en som hade en bra form och vägde ungefär lika mycket som hennes friska högra bröst bäddade hon in den i vadd och stoppade i vänster behåkupa.
– Jag hade problem med ryggen sedan tidigare och ville inte förvärra det tillståndet genom den ojämvikt som bortopererandet av det ena bröstet hade skapat, förklarar hon.
Sedan fick hon bröstprotesen och kunde prova ut en bra behå.
– Det görs jättefina behåar med ficka för protesen. De speciella baddräkterna är så välgjorda att även kvinnor som inte drabbats av bröstcancer köper dessa.
Känner tacksamhet
Ett och ett halvt år efter att hennes cancer upptäcktes blev Ketty Kangas friskförklarad.
– Tumören var väl isolerad, snabbväxande och aggressiv men den hade inte spridit sig till andra ställen. Jag valde att få hela bröstet bortopererat och var sedan noga med att gymnastisera och hålla i gång – bland annat för att det inte skulle bildas ödem i lymfkörtlarna.
Hon känner glädje och tacksamhet över att ha blivit frisk igen men säger:
– Jag kommer aldrig att slänga peruken och den lilla blåa mössan. Det vore att utmana ödet.
Hon påpekar hur viktigt det var för henne att själv få berätta om cancern när hon hade insjuknat.
– Jag ville själv berätta precis hur det var istället för att andra skulle ge överdramatiserade eller på annat sätt snedvridna bilder av det som hände mig, säger hon.
Ensam med sorgen
Ketty Kangas är ensamstående med två vuxna barn som bor i södra Sverige. Barnen fanns där för henne under "resan" med cancern men Ketty ville inte tynga dem mer än nödvändigt.
– Oron och sorgen tog jag ensam under täcket. Det kändes bäst så. Sorgen var min och inte andra människors.
Väninnorna i lapptäcksgruppen Norrskensflammorna utgjorde hennes terapeuter.
– Vi kunde prata om allt, säger Ketty tacksamt.
Behå-uställningen som heter "Sånt e livet – en allvarlig utställning om tröst för bröst" har visats runt om i Norrbotten men också i Stockholm och på andra håll i landet.
– Den har mottagits med intresse, leenden, engagemang och många samtal om personliga upplevelser. Vi ville förmedla humor, hopp och värme och det har fungerat, säger Ketty Kangas.
Kulturellt engagerad
Hon är pensionär efter att ha arbetat på bank och som egen företagare.
– Jag designade och sydde kläder i skinn och linne i eget företag, säger hon.
Ketty Kangas är mycket engagerad i kulturföreningen Gamla Apoteket i Jokkmokk – som Norrskensflammorna för övrigt är en del av. Hon deltar i kursverksamhet och utställningar och sitter även i föreningens styrelse.
– Att bli pensionär innebär en enorm förändring. Plötsligt finns där ett jättebord av fritidsaktiviteter som man inte hunnit med.
Nu har hon redan hunnit med en datakurs, en kurs i Shetlandsstickning och en kurs i knyppling.
– På fredagar stänger jag in mig i mitt lilla radhus och ägnar mig åt det nya roliga som jag lärt mig, säger hon – med drömmande, tillfredsställd blick.