Ledsen, ensam och stelfrusen stod Frida Walter chockad i hotellrummet och försökte förstå vad som hänt. Hon var 18 år och på solsemester med sin första kärlek. Han som just förvandlats till ett vilddjur och anklagat henne för att titta på andra män. Han som skrikit att hon var en hora och kastat saker på henne.
– Innan han gick ut ringde han till hotellreceptionen och sa att han måste få ett nytt hotellrum eftersom jag var psyksjuk.
När pojkvännen kom tillbaka var Frida livrädd att han skulle slå henne. Hon hade ju blivit tröstad av en reseledare. En manlig sådan. Tänk om han fått veta det?
– Men min kille föll i gråt och bad om förlåtelse. Jag minns hur jag betraktade mig själv ur helikopterperspektiv. Hur jag stod där och förlät honom. Sedan bet jag ihop under de tre sista semesterdagarna men så fort vi kom till Sverige lämnade jag honom.
Det kunde ha varit slutet på Fridas upplevelser av destruktiva kärleksrelationer. Istället var det bara början.
– I efterhand förstår jag att varken jag eller mina föräldrar hade verktyg för att bearbeta det jag upplevt. Jag bara gick vidare och jag gick rätt in i nya, osunda relationer.
Men det dröjde innan Frida var redo för att träffa någon ny man. Hon var alltför känslomässigt sargad och ägnade istället all fritid åt sina älskade hästar.
Fridas vänner försökte peppa henne och tyckte att hon borde komma ut mer. En av kompisarna ordnade en blinddate åt henne.
– Jag fick en lapp med ett telefonnummer, men struntade i att ringa killen. Jag ville inte prata med honom. Tills min kompis en dag räckte över luren till mig och jag fick prata med killen som skulle vara min dejt.
Det är något Fridas vän bittert ångrat efteråt. Men ingen kunde ju ana att den charmerande trevliga unge mannen i själva verket var ett monster.
– Vi hade en underbar dejt. Vi åt en god middag och skrattade som aldrig förr. Den där dejten tog liksom aldrig slut och vi blev ett par.
Det var efter att mannen flyttat in hos Frida som han började förvandlas. Han ville veta hur många killar Frida haft sex med, han blev upprörd när det visade sig att Frida kände den nya killen på jobbet och han blev allt mer kontrollerande och svartsjuk.
– En kväll hällde han i sig all sprit vi hade hemma. Sedan började han slå sönder saker. Jag minns inte ens varför han blev helt galen. Jag hade en liten bebis och det enda jag tänkte på var att skydda henne.
Väggar, möbler, glas, dator – Fridas sambo massakrerade allt i sin väg. Terrorn höll på i flera timmar och när Frida la sig i sängen slog han även henne. Till slut, tidigt på morgonen, upphörde mardrömmen. Mannen lämnade hemmet.
– Det var en råkall vinterdag och jag visste inte var jag skulle ta vägen. Jag klädde mig och gick ut och promenerade med vagnen i timmar. Jag skämdes så oerhört, det kändes som att allt var mitt fel. Jag ville inte berätta om det som hänt för någon. Det sista jag ville vara att oroa min mamma och pappa.
Mannen kom tillbaka vid lunchtid. Frida ville bara skrika, men höll alla känslor inom sig.
– Han var bakfull och bara tyst till en början. Sedan kom ångesten, han kom krypande och bad om förlåtelse. Det skulle aldrig hända igen. Aldrig någonsin, säger Frida och berättar att hon fick en ”smekmånad”, då livet var som det alltid borde vara. Men det var bara en tillfällig frist.
– Man vill så gärna tro på mannen, tro att det blir bra. Men det här var bara början på ett mönster som upprepade sig om och om igen och jag anpassade mig och krympte mer och mer som person.
Frida berättar om en vardag där hon ständigt tassade på tå för att inte väcka mannens vrede. Hur hon skickade bildbevis på att hon var hos den väninna hon sagt att hon skulle hälsa på och hur hon hela tiden kämpade med att vara ”lagom” i hans ögon.
– Om jag hade mjukiskläder på mig kunde han störa sig på att jag inte var fin nog, men om jag klätt upp mig och gjort mig fin för hans skull kunde han bli galet svartsjuk.
Frida var hela tiden på sin vakt. Hur andades mannen? Hur lät det när han stängde dörren? Hur många gånger hade han ringt henne från jobbet? 12 gånger? Eller 37 gånger?
Fridas kompisar var heller inte bra, och till slut hade hon inga vänner kvar. Han bråkade om hennes Facebookkonto och om precis alla sociala kontakter Frida hade. Han krympte hennes värld till ingenting.
– En gång försökte jag berätta om mitt helvete för en kompis. Hon undrade hur jag kunde ta sådan skit. Det skulle hon aldrig göra! Då kände jag mig jättedum och slätade över alltihopa.
Samtidigt ville Frida så gärna tro på mannen, hon hoppades att allt skulle lösa sig och de gick till och med i terapi. Det löste sig inte, men Frida vågade inte lämna honom.
– Jag var ständigt så trött att jag gick i en dimma. Det tar på krafterna att alltid vara på sin vakt och att anpassa sig efter en person med lynnigt humör. Framför allt så ville jag ju leva. Jag visste att den dagen jag lämnade honom skulle vara den farligaste.
Sambon började försvinna hemifrån, han kunde vara borta i dagar eller veckor. Frida visste inte var han var men distansen var bra för henne. Det var då hon tog mod till sig och googlade om våld i nära relationer. Hon ringde till kvinnojouren och fick börja gå i samtal där. De första stegen mot frihet var tagna.
– Samtalen med jourkvinnan var som balsam för min själ. Hon bekräftade att alla mina känslor var normala. Det första steget var att acceptera att jag var utsatt. Det var jobbigt och skamfyllt, men det gjorde att jag lättare kunde ta steget att fly.
Vändningen kom i samband med en tumultartad situation och Frida och barnen fick hjälp med att fly.
– Vi fick med oss påse med kläder och gosedjur och när taxin åkte genom vägtunnlarna rann tårarna längs mina kinder. Det var min allra svåraste stund som mamma. Jag glömmer aldrig hur min ena dotter strök mig på kinden och sa ”gråt inte mamma”.
De flyttade in i ett skyddat boende, tillsammans med andra våldsutsatta kvinnor och barn. Under åtta månader levde Frida i en parallell tillvaro, som var läkande och början till något nytt. Ett nytt liv som tog vid för många år sedan.
Många gärningsmän frias, för att bevisningen inte är tillräcklig. Därför brinner Frida för att informera andra våldsutsatta kvinnor hur viktigt det är att dokumentera och ta bilder på övergreppen.
Hon föreläser om ämnet och Frida har gett ut boken ”Jag går nu”. Det är en handbok för kvinnor som ska lämna en destruktiv relation. Den innehåller handfasta tips från en som vet vad hon talar om.
– Jag har också varit jourkvinna i många år och jobbar på en avdelning på Södersjukhuset där vi säkrar bevis från våldtagna kvinnor.
Frida och hennes flickor lever ett bra liv idag. De drömmer om en hästgård på landet och delar intresset för sport och idrott. Frida har svart bälte i kickboxning. Det är en sport hon började utöva när hon bodde i kvinnojourens skyddade boende. Ingen sätter sig på Frida Walter igen.
Fridas tips:
1.Spara sms, mejl och dokumentera eventuella skador. Det är viktigt att datum finns med för att kunna styrka tidpunkten från händelsen samt även att telefonnummer eller mejladress finns med i dokumentationen. Se till att platsen är trygg där du bevarar bevisningen.
2.Ta kontakt med din kommuns kvinnofridssamordnare eller din lokala kvinnojour. Samtalen är under sekretess och kostnadsfria. Vissa kvinnojourer kan också erbjuda skyddade boenden. Planera din frigörelse noggrant, det kan personalen på en kvinnojour hjälpa till med. Om det känns svårt att ta kontakt själv kan du kanske ta hjälp av en vän eller kollega som du litar på.
3.Att påbörja en livsviktig förändring tar tid och kan innefatta många olika känslor. Du reagerar helt normalt utifrån en onormal situation. För varje litet steg möjliggör du en förändring och hjälpinsats för att på sikt kunna ta steget och lämna din destruktiva relation.