Gravplatsen vid Ligga upptäcktes redan 1994 vid en inventering. Sedan dess har erosionen gjort sitt och graven är sakta på väg ner i älvens djup. Det finns bara två andra undersökta gravplatser av likartad typ i Norrbotten, en utanför Älvsbyn och en i närheten av Morjärv. Därför är det historiska bevarandevärdet stort. Det är en del i omskrivningen av hur folket levde och verkade här under stenåldern.
– Liknande gravplatser finns även i norra Finland så det ser onekligen ut som om den här modellen av gravar har använts här i norr. Stensättningen är speciell och de ligger alla i anslutning till konstaterade boplatser. Inga sådana här gravplatser finns söder om Pite socken, berättar Frida Palmbo från Norrbottens museum som är projektledare för den omfattande räddningsaktion som Länsstyrelsen i Norrbotten initierat för den 7000 år gamla gravplatsen.
Vad innebär en arkeologisk räddningsundersökning?
– Vi kommer helt enkelt att undersöka graven innan den försvinner ut i älven. Länsstyrelsen hade fått rapporter om att rödockra börjat läcka ut i vattnet och det gjordes en skadedokumentation. Under fjolåret tittade Länsstyrelsen på om det var möjligt att bygga upp ett erosionsskydd men rapporten visade att det inte skulle vara möjligt utan att det skulle innebära för stora ingrepp på gravsättningen. En räddningsundersökning skulle vara bättre.
Frida Palmbo tillsammans med Sebastian Lundkvist, Lars Backman och osteologen Hanna Larsson är inne på andra veckans arbete på platsen. Hanna Larsson är expert på benlämningar och det har konstaterats fynd av brända benrester från mindre och större djup på tre platser i anslutning till gravsättningen – som är omfattande.
– Den är ungefär dubbelt så stor i yta som gravplatserna vid Älvsbyn och Morjärv. Vad det betyder är svårt att säga men det kan tyda på att det kan vara någon, eller flera, mer prominenta som eventuellt kan vara begravda här.
Platsen i sig, på en udde i Luleälven cirka fyra kilometer nedströms Ligga kraftstation, är otroligt stenig. Och hela gravplatsen är täckt av en hoper av kullersten, vissa så stora att det är ett tufft jobb att bära dem därifrån. Frida Palmbo antyder att det kan vara så att dessa stenar grävts upp för gravsättningen och sedan används till att täcka densamma.
– Vi vet mer när vi kommer lite längre ner i marken. Det är verkligen intressant att se vilka hemligheter som döljer sig här. Det ger perspektiv att vara på en plats där människor levt och verkat för 7000 år sedan. I de tidigare undersökta gravarna hittades kvarlevor av en respektive två personer på mellan 50 och 70 centimeters djup. De låg med armarna mycket tätt efter sidorna, som om de blivit svepta, och det låg stenar på huvudet, mitt på kroppen och på fötterna. Kanske för att kroppen inte skulle sväva bort.
När Norr Media besöker platsen är arbetet med att flytta bort alla stenar, märkta med årtusendenas grå-gröna mossa, i full gång. De tas upp med handkraft med hjälp av spade och spett, för att sedan dokumenteras och placeras i "boxar" på en kvadratmeter för att sedermera kunna läggas tillbaka i exakt samma mönster som de legat. Fläckar av rödockra lyser mellan stenar och torv.
– Vi återskapar alltihop. Men det är ett så stort jobb att vi aldrig blir klara i augusti. Vi fortsätter nästa sommar, höst, och Länsstyrelsen har lovat oss medel att kunna fortsätta tills vi är helt klara. Det är tacksamt att markägaren Jokkmokks Allmänning hjälpt oss med förberedelser med avverkning av träd och även ställt upp med båttransport av vår utrustning hit. Det har sparat mycket tid och arbete för oss – ett samarbete på bästa sätt.
– Vi är glada att vi kan vara med att stötta ett så viktigt projekt för vår gemensamma historia. Det är ett jättefint exempel på en givande samverkan, säger Allmänningens chef Christian Rimpi som även han är på plats.
Dagen är fin och höstsolen strålar ut över den glittrande älvfåran. En idyllisk höstbild men här finns onekligen även plats för reflektion och perspektiv över tid. Nu och då. Frida Palmbo:
– Kraftstationen byggdes 1954. Tänk att då låg strandkanten här faktiskt över åtta meter längre ut än vad den gör i dag.