Folk bor i kåtor och björnar går på gatorna. Den bilden matades Taghi Alirezai, om än halvt på skämt med, innan han lämnade Malmö för Jokkmokk.
- Jag har bott här i fyra år och har fortfarande inte sett en björn! Jag vill se en björn ju. Men renar har jag sett jättemånga, säger han och skrattar.
Taghi Alirezai har levt större delen av sitt liv som flykting. Han föddes i Afghanistan där han bodde tills han var fyra år. När hans pappa dödades flydde hans mor med honom till Teheran i Iran. De var papperslösa, bodde i en liten lägenhet omgiven av höga murar där de närmaste grannarna också var afghaner.
Han levde dag för dag.
- Jag jobbade, mamma också. Men hon jobbade mest hemma, broderade sjalar och sådant. Jag sålde gummi, cigaretter och sjalar på gatan och marknader. Jag tjänade riktigt bra ibland, det var roligt att få pengar. Ibland hände det att polisen jagade mig, tog mig och mina pengar, säger han.
Det var jobb sent på kvällarna, ofta med fara för livet.
- Jag kände rädsla varje gång jag gick ut. Hur ska jag göra i dag? Kommer någon iranier efter mig? Min mor var orolig varje gång jag gick ut, jag jobbade till 23 på kvällarna. Jag var jagad hela tiden för att jag var afghan, både av polisen och folket. Det var inte lätt för mig att bo där.
Hans mamma var död
En dag när tolvårige Taghi Alirezai kom hem till den lilla lägenheten låg hans mor Fatemeh död på golvet.
- Hon var sjuk, jag vet inte vad som hände. Hon oroade sig jättemycket hela tiden och mådde inte så bra. Så är det, säger han och blir tyst.
Vad skulle hon ha tyckt om Jokkmokk?
- Kallt, skulle hon säkert säga.
Där började den långa resan, som skulle innehålla många svåra hinder på vägen, mot norra Sverige.
Fast det visste han inte då.
- Jag hade inget mål, jag hängde med en kille som sade att resan går till Europa. Jag hade pengar från mig och mamma, som räckte till Grekland.
Lektionen i samhällskunskap har precis tagit slut. Han kliver in på Citykonditoriet som ligger mitt på Storgatan i Jokkmokk och hälsar glatt på personalen. De känner varandra.
- Jag har jobbat här, i bageriet. Det var tidiga morgnar, man började klockan fyra, säger han med ett brett leende.
Utöver gymnasiestudierna extraknäckar han nu på både på sitt gamla asylboende, och ett äldreboende när tillfälle ges. Med en kopp te och en fransk våffla framför sig berättar han att han var pank när han kom till Aten i Grekland och att han sökte sig till ett stort hus där afghaner hyrde rummen.
- Jag hade inga pengar och han som hyrde ut såg att jag inte var så gammal, han var snäll och hjälpte mig. Efter tre dagar fick jag jobb hos en arab som hade en fabrik. Jag tjänade 2,20 euro i timmen, arbetade tolv timmar om dagen med en halvtimmes rast. Där tillverkades kläder, det var fem våningar med symaskiner och jag gjorde sicksacksömmar, säger han.
Den långa flykten
Efter ett tungt år i Grekland, där han konstant haft ont i huvudet, ville han vidare. Han sökte sig till en hamn för att försöka komma med en båt till Italien.
- Vid hamnen fanns tältläger som afghanerna byggt, som man kunde hålla till i under de kalla nätterna. På dagarna försökte vi ta oss till lastbilarna som åkte ombord på båtarna. Man skulle försöka gömma sig på axlarna mellan hjulen. De hittade mig jättemånga gånger. Den 14:e dagen lyckades jag ta mig över till Italien, men där tog de mig och skickade tillbaka mig med samma båt. Då var jag orolig. Jag hamnade i fängelse en natt och de släppte mig dagen efter, säger han.
Den 48:e dagen lyckades han, och reskompisen Jafar ta sig över igen. De gömde sig under en lastbil.
- Jag låg där i 20 timmar och frös ihjäl, kändes det som. Vi hade jättelite vatten med oss. När lastbilen körde ut på kajen i Italien var det en kvinna som såg oss och började skrika. Det blev helt svart när jag ställde mig upp. Jag såg ett staket som var flera meter högt. Jag var jätterädd och började bara springa. Tog mig över staketet och sprang, sprang, sprang...
Han fick med sig Jafar i flykten. De gömde sig i ett gammalt hus. Det enda han hade med sig var kläderna han hade på sig och 200 euro i fickan. Resten av pengarna som han hade tjänat ihop lämnade han hos en man i Grekland.
- När jag kom till Italien hittade jag en kille från Pakistan. Han förstod att vi behövde hjälp och fixade en biljett till Rom. Men Italien var inte bra fick jag höra, man får uppehållstillstånd där men sällan jobb. Man får leva på gatan. Så jag köpte en biljett vidare till Frankrike, men där fick jag inte stanna, säger han.
Resan gick vidare till Tyskland, där han fick höra att det var svårt att få uppehållstillstånd. Så han hamnade i Danmark.
- Jag vet inte, men i Danmark kände jag: här kommer jag inte att stanna!
När han anlände till Malmö klockan åtta på morgonen var det soligt väder och fint ute.
- Jag kände mig trygg när jag kom till Sverige. Alla såg så vänliga ut. I Malmö tog de med oss ut och paddlade. Det var underbart.
På frågan om vad han betraktar sig själv som svarar han:
- Världsmedborgare.
Började gråta
Taghi Alirezai kliver in på asylboendet på Storgatan i Jokkmokk, en låg röd träbyggnad alldeles intill Bokenskolan. Personalen skiner upp när de ser honom. Att han har tidningen i hasorna är inget som förvånar dem, som tycker att hans historia är värd att berätta.
- Jag har uppmuntrat honom att skriva ner sin resa, säger Johnny Eriksson, handledare på asylboendet.
- Men det är väl ingen som vill läsa, säger Taghi Alirezai och skrattar.
En gång berättade han vad han varit med om för en lärare, som började gråta.
- Jag sade, gör inte det! Jag tycker inte synd om mig själv. Det är klart det kan vara svårt, men jag tycker mest det har varit roligt. Jag är intresserad av allt nytt. Det är genom svårigheter man lär sig saker. Man lär sig inte saker när det för lätt.
Har du stött på mycket rasism här?
- Inte alls. Bara en gång för två år sedan. Det var någon i en röd bil som drog ned rutan och ropade svartskalle. Jag bara: "what?". Jag skrattade mest åt det. Det var inte mer än det.
I sitt förra liv tänkte han inte så mycket framåt. Han tänkte mest att natten blir dag. När han hamnade 14 kilometer norr om Polcirkeln öppnade sig plötsligt en ny värld. Det blev resor till fjällen, fiske, matlagning och språkkurser.
- Man får fiska jättemycket! I början tyckte jag att det var jobbigt, det fastnade på botten. Men nu älskar jag att fiska med kastspö. Jag har lärt mig det där.
På vardagsrumsbordet hemma lägenheten ligger kurskataloger från Luleå tekniska universitetet. Han har svängt fram och tillbaka mellan olika utbildningar men grunnar på att satsa på en ingenjörsutbildning inom elkraft.
- Det är roligt att leva när man har ett mål, säger han.
Vad tänker du om framtiden?
- Jag vill gå på universitetet. Jag vill vara i Sverige men jag vill resa jättemycket. Jag vill åka till Afrika för jag gillar att vara med de fattiga folken. Det är alltid kul, man lär sig saker. Fattiga bryr sig inte om kläder och hur man ser ut. Man kan bara sitta och skratta.
Köksfläkten är överbelamrad med olika tesorter, sängen är bäddad och det är välstädat i den lilla ettan. Han håller på att lära sig att bo själv.
- Svårast är det här med matlagningen, säger han.
Utanför hyreshuset faller mörkret och inte långt bort börjar skogen. Tystnaden och ensligheten är inget som skrämmer Taghi Alirezai.
- Nej, när jag bodde i Iran var jag rädd för mörkret. Men egentligen tror jag inte det var mörkret, det var människorna jag var rädd för. De dåliga människorna går på gatorna om nätterna. Här behöver man inte vara rädd för poliser eller självmordsbombare. Folk säger hej och frågar hur du mår, det är livet! Jag känner mig väldigt lugn här.