Att – få till en träff med Magnus Vannar är inte alltid det lättaste. Han befinner sig mest på rulle – det där med på stående fot stämmer ganska väl in på personligheten. Den här tidiga vinterdagen haffar vi honom i det lilla kontoret på Jokkmokks återvinningcentral. Plyschsoffan andas tydligt 70-tal och automatkaffet smakar som automatkaffe oftast gör – mer beskt än bra. I fikarummet tvärs över korridoren har personalen samlats för en kort rast och vila.
– Livet blir mycket roligare om det finns någon form av struktur i vardagen. Att det är klart vem som gör vad och vilka förväntningar som finns. Då är det lättare att också göra rätt, konstaterar Magnus Vannar mellan kaffeslurkarna.
Han slog tidigt in på den militära banan och åker fortfarande till Arvidsjaur som reservofficer när plikten kallar. 11 år blev löjtnantuppdraget som även inbegrep ett uppdrag i Afghanistan, i skarp insats, 2009.
– Det var intensivt och ansträngande, det var ju en mycket orolig tid med ett läge som långt ifrån var tryggt. Två vändor fick vara nog. Familjen blev mitt nya fokus istället. Jag jobbade dock med afghanska pojkar på ett stödboende i Jokkmokk och trivdes mycket bra, men det avvecklades och jag fick frågan om det här jobbet, och jag behövde inte fundera länge direkt.
Löjtnanten blev, med andra ord, sopgeneral – om uttrycket tillåts.
Vi skriver 2017 när Magnus Vannar klev in i en, för honom, helt ny verksamhet där det sannerligen kan vara en fördel i att försöka hålla ordning och reda på saker och ting. För hur ska det kunna gå att locka ortsborna till att källsortera och köra sitt skräp till ÅVC?
– Jag gillar inte att det ser skräpigt och stökigt ut. Inte här och inte någon annanstans heller. För om du möts av skräp och stök är det enklast att agera likadant själv. Därför har det varit, och är, absolut nödvändigt för oss att ha en snygg, städad och ordnad miljö här hos oss. Det är en trovärdighetsfråga. Det krävs en attitydförändring hos oss alla och det går inte över en natt.
Vi tar en promenad genom lokaliteterna och ut på ÅVC-området och det är märkbart att Magnus satt sin prägel på hur det ser ut. Det är prydliga högar, det är städat, inte ett papper på backen. Containrarna står i fina rader och batterier, glödlampor, målarfärg och elektronik är perfekt sorterat. Vi kommer upp på rampen och här stannar Magnus till. Vi är nämligen på en mycket speciell plats.
– Det här är upplevelsezonen. Det kan låta konstigt men jag vill att alla som kommer hit verkligen ska uppleva något, att de gör bra saker med att sortera och komma hit. Vi försöker hjälpa till med det mesta och även om det är en och annan som fortfarande kan bli frågande över vissa delar så blir det färre och färre kontroverser.
Magnus berättar vidare att det varit ett mödosamt arbete att få till den infrastruktur som råder i dag. Bland annat har det tagit tre år att sanera en gigantisk hög med krossade möbler där dynor och liknande, som innehåller giftigt flamskyddsmedel, åkt med. Kiruna kunde ta emot det, men bara lite åt gången, eftersom det blöta materialet annars kunde släcka värmeverkets brännugnar.
– Vi har blandat upp det och kört små mängder varje gång. Vi fick, helt enkelt, göra en plan. Det känns fint att högen är borta. Det är synen på att vi är en soptipp som måste förändras över tid. Vi är en återvinningscentral. Det enda som stannar längre här på området är glas. Jag är övertygad om att vi har större chans att få människorna hit om det är ordentligt på området. Människan är föränderlig även om det kan ta lite tid.
Ett annat av projekten nere på ÅVC är återbruket. Möjligheten för personer att lämna in schyssta möbler, husgeråd och liknande helt lagligt i en butik som just nu håller på att ställas i ordning. Tidigare försök har gjorts med ett tält – nu flyttas det in under tak.
Promenaden från upplevelsezonen till återbruket, som ännu inte fått något officiellt namn, är kort. På väg in brummar Fredrik Högling fram med ÅVC:s hjullastare. Han stannar till och får snabbt morgondagens marschorder, en dumpning ska tas om hand i en av byarna utanför samhället. En annan viktig uppgift.
– Jag skojar inte när jag tror på att vi kan bli landets renaste kommun och att vår ÅVC ska vara bäst i klassen.
Inne i återbruket finns redan en hel del föremål, möbler och annat som lagts fram. Fortfarande återstår lite fix innan öppning som Magnus hoppas kan bli av redan i december.
– Det är efterfrågat och ligger tidigt i avfallstrappan. Som inlandskommun blir ju allt som vi måste köra härifrån väldigt dyrt. Därför siktar vi på att göra allt själva, i alla fall så långt det bara är möjligt.
Magnus Vannar berättar med stolthet om hur krossad betong blir till fyllnadsmaterial, hur slam från reningsverket, aska från värmeverket och mock från ridklubbens stall blir till jord – en produkt istället för avfall. Precis som kompost som blir till perfekt mull som, dessutom, kan säljas. Mer återbruk – mindre långa transporter.
I nästa fas i utvecklingen ser Magnus Vannar en självmottagande återvinningscentral dit människor kan komma med sitt avfall även när stationen är stängd. En metod som provats söderut, med goda resultat.
– Du får genomgå en utbildning, så får du ett ÅVC-körkort som öppnar grindarna och registrerar dig. Det kan bli verklighet i Vuollerim 2022. Ökat tillgänglighet ger fler besök.