Trots att Norrbotten big band och Eric Gadd intagit scenen och spelat en låt så känns det inte som att konserten börjar på riktigt förrän den lokala förmågan Magnus Ekelund tar över mikrofonen. Med båda fötterna stadigt på scenen levererar han med stark röst Din jobbigaste vän. Ekelunds sparsamma scenspråk, han står i princip helt stilla bakom mikrofonen, hamnar i direkt och läcker kontrast mot storbandets intensiva ljudkuliss. Och vilken textrad passar bättre än "Norrbotten är kyla, men här blir jag kvar" än just den här eftermiddagen, i ett kylslaget Jokkmokk? Sakta börjar åtminstone jag tina upp där i den rödklädda Folketshusstolen.
Den här konserten har jag längtat efter sedan jag förfrös tårna på marknadsinvigningen häromkvällen.
Eric Gadd presenterar dem, en efter en, Norrbottens lokala supertalanger. Begåvade Linnea Bäcklund intar scenen med en skön och avslappnad pondus. Norrbottens egen Lisa Nilsson, om man så vill. Luleå representeras bland annat av Jonatan Lundberg, även kallad Jester. Han står för gunget och charmen. Känns nästan som att sitta på en sommarbrygga och svänga mjukt med benen i vattnet. Andra artisten från Luleå, Martina Lundberg, tröstar eventuellt brustna hjärtan i publiken med låten Cold hearts. Harmoniskt och med en träffsäker röst. De är alla stjärnor på marknadshimlen, men ingen av dem bjuder på några utsvävningar eller mellansnack. Kontakten med publiken är inte självklar, kanske beror det på att de fyra första bänkraderna är nästintill tomma. Även Eric Gadd snålar med snacket. Men inför en av låtarna, som han skrev 1991, ber han publiken berätta för honom vad den betyder. För det har han inte lyckats klura ut själv.
Eric Gadd, klädd i vit kavaj, diggade gärna med ena handen i byxfickan. Stundtals har han en spexig framtoning och låter som en lightversion av Justin Timberlake.
Men jag väntar på höjdpunkten. Det är så jämnt, genom hela den nästan två timmar långa konserten. Jag väntar lite grann på något som ger en rysning i nacken.
Den kommer faktiskt, i extranumret. När Eric Gadd blir ensam med en gitarr på scenen och får publiken att sjunga med i klassikern Bara himlen ser på. Oväntat vackert och enkelt.
Oh my Gadd, vilken värme.