Det var dags för andra barnet för Jim Marnemo, 32, och Elina Kuhmunen, 27 – det insåg de klockan 01.15 i onsdags då vattnet gick. Eftersom första barnet tog över 20 timmar på sig anade de inte hur snabbt det skulle gå nu.
– Vi ringde efter barnvakt och packade ihop det sista. Klockan 02 satt vi i bilen och var på väg mot Gällivare, då hade värkarna börjat komma, berättar Jim Marnemo.
Efter vägen blev läget snabbt akut. De började prata om att ringa ambulans, men tvekade i det längsta då de inte ville vara till besvär i onödan.
Vid Harsprångets kraftstation var det ingen tvekan längre. "Du måste ringa" skrek Elina och klockan 02.18 ringde Jim 112.
Förlossningen inspelad
Därmed finns hela förlossningen inspelad med klockslag.
– Jag har begärt att få ut den, men det är tydligen sekretess på ljudfilen. Jag kan bara få en utskrift. Det är synd eftersom jag skulle behöva höra den för att bearbeta den traumatiska händelsen, säger Jim Marnemo.
De följande minuterna har den nyblivne tvåbarnspappan svårt att återberätta.
– Jag vet inte säkert vad jag verkligen sagt och gjort, eller vad jag bara tänkt. Det var kaos inåt, men enligt Elina var jag extremt lugn utåt, säger han.
– Han var jättebra. Jag kände mig trygg fast jag var panikslagen, säger Elina Kuhmunen om din sambos insats.
Huvudet framme
"Nu måste du stanna" sa Elina och då fanns det inte ens tid att vänta på en parkeringsficka. Jim tvingades stanna precis efter en kurva. Han hade sinnesnärvaro att dra på värmen i bilen innan han klev ur, hjälpte Elina av med byxorna och fällde ned framsätet så att hon kunde ligga ned.
I samband med att han tog av Elina kläderna kom en krystvärk och huvudet var ute. Jim berättar:
– Då insåg jag att nu finns det ingen återvändo. Men huvudet var grått och livlöst och jag mådde jättedåligt, trodde barnet var dött.
– Elina skrek att jag måste dra ut det, men det fanns inga möjligheter till det. Sedan kom en ny krystvärk, jag peppade henne och pushade på och då kom hela barnet ut.
– Jag skulle lägga upp honom på hennes bröst, men navelsträngen nådde inte fram och barnet andades inte.
– Vi hade tagit med lite handdukar och jag torkade slem ur munnen och rubbade kroppen med handduken. Då fick han luft och skrek.
Skriket finns på ljudfilen och klockan var då 02.22.
– Det tog alltså bara tre minuter men jag har aldrig hunnit tänka så mycket, säger Jim Marnemo, som blir märkbart tagen när han ska återberätta dramat.
Vid ratten igen
När situationen lugnat sig i bilen satte sig Jim vid ratten igen och började köra för att möta ambulansen.
– SOS Alarm hade kopplat upp barnmorskan i Gällivare som frågade bland annat om det blev en pojke eller flicka. Men jag hade inte kollat det i mörkret och visste inte. Sedan tyckte dom att jag skulle stanna bilen och vänta på ambulansen istället för att köra i mitt upprörda tillstånd med Elina och barnet liggandes utan att vara fastspända. Dom påminde mig att sätta på varningsblinkersen, men jag kunde inte hitta knappen, och inte kom jag ihåg hur man tände lyset inne i bilen...
Tre dagar efter den dramatiska natten är vardagen tillbaka. Jim och Elina har förstås pratat mycket om vad som kunde ha hänt och om alternativen. Om de kunde åkt in tidigare eller om de borde väntat hemma på ambulans och så vidare.
– Nu när allt gick bra känns det att det blev som det blev. Men hade det gått illa så hade vi aldrig förlåtit oss själva, säger Elina Kuhmunen.
Plantera ett träd
Pojken har ännu inte fått något namn. Föräldrarna har funderat på om han ska heta något som anknyter till hans dramatiska entré, men inte kommit på något bra.
– Vi har pratat om att plantera ett träd vid vägen på platsen där han föddes. Det skulle vara kul att kunna visa för honom när han blir större, säger Jim Marnemo.