Minnena spelas upp inom dem – igen och igen. Detaljer analyseras för att kunna förstå: varför? Hade de kunnat göra något annorlunda?
– Det är ju det som är det speciella med självmord, alla tar på sig skulden, säger mamma Linda Kvickström.
Sorgen bryter igenom direkt och Magnus Kvickström torkar bort tårarna med tröjärmen medan han serverar kaffe vid köksbordet i familjens villa som ligger ett stenkast från Storgatan i centrala Jokkmokk.
– Jag tänker på det hela tiden. Det är den där ångesten, jag tar på mig hela... Skuldbelägger mig själv. Om jag hade gjort det ena eller det andra. Hade jag räddat honom? Nu, efteråt, vet jag precis vad jag skulle ha gjort, säger han.
Familjen vill berätta om det som hänt för att kunna hjälpa andra. De vill ge statistiken ett ansikte.
– Vi vill bryta tabun. Om man är öppen med det kan man lättare hjälpa andra. Det är många fler som dör i självmord än i trafiken varje år, ändå är det så tyst om det. Det sker i alla samhällsklasser men samhället blundar, säger Linda Kvickström.
2014 var det 1 531 personer som tog livet av sig i Sverige, enligt Socialstyrelsen.
Lördagen den 12 april 2014 lämnade William jordelivet och han valde att göra det på en plats där han tillbringat mycket tid. Bilar var Williams stora intresse och han hade flera gamla bilar och epatraktorer. Linda fick ett samtal från Williams flickvän, med en varning om att William hade tankar på ta livet av sig – i sitt älskade garage. Storasyster Viktoria Forsman följde med Linda dit, och på vägen hämtade hon upp deras farbror Tony som jobbat som ambulansförare och polis.
Tillsammans bröt de sig in i byggnaden – men det fanns inget de kunde göra för att rädda hans liv.
– Vår syster Matilda, som var 17 år då, gick gymnasiet i Stockholm vid den tidpunkten. Hon visste ingenting om att han var död när folk började skriva på Williams Facebook. Men vi hann få tag i henne och berätta, säger Viktoria.
Deras sista stund och de sista orden med honom har etsat sig fast hos dem.
– Han ringde till mig och frågade om han skulle hjälpa mig att lasta släpet. Han var så öppen och glad, vi pratade om framtiden. Två timmar senare tog han sitt liv, säger Magnus.
Familjen driver det framgångsrika företaget Jokkmokks korv. Trots chocken och smärtan hade de närvaro att omedelbart ordna det praktiska med fabriken, vem som skulle betala räkningarna och så vidare.
– Jag visste att den här smällen klarar jag inte och att jag skulle hamna på psyket, så jag styrde upp det samma dag, säger Magnus.
Alla tre berättar om den professionella hjälpen som de saknade i det skedet.
– Det var som att alla runtomkring var helt paralyserade. Och tysta. Ingen tog som tag i något, säger Viktoria.
– Man önskar att det fanns en krisgrupp när det gäller självmord i Norrbotten. Så att man kan få träffa någon, säger Linda.
Dagen efter det hände sökte Magnus psykiatrisk hjälp, och Linda följde med.
– Jag sade att jag måste få lugnande, jag måste få sova och om jag får ett utbrott måste de ha en plan för det. Jag fick ingenting av det. Tills allting gick åt skogen, då kom de med en spruta i skinkan så att man var borta i tre-fyra dagar. Efter det blev jag hemskickad med en burk stesolid (lugnande, reds.anm), ingen kontakt efteråt för att kolla hur det gick för mig, säger Magnus.
Ända sedan dess har han sökt hjälp på olika ställen, hos olika doktorer.
– Vi hade våran sorg att ta tag i, men vi fick som ändå ta hand om dig. Det är trist att du inte fick din hjälp från början, säger Viktoria.
– Under ett års tid har ni fått stötta mig, för hjälpen finns inte att få. Det är likadant överallt, säger Magnus.
Linda vände sig till andra mammor som varit med om liknande saker, för att få stöd.
– Jag har sökt själv och hittat bloggar, och kommit i kontakt med andra mammor på Instagram. Men det är där jag önskar att det fanns en uppsökande grupp, säger Linda.
Till slut hittade hon Ludmilla Rosengren, legitimerad läkare och KBT-terapeut som var med och startade organisationen Suicide zero för två år sedan. Kontakten med henne har hjälpt både Linda och Magnus i sin sorg.
I dag, den 10 september, är det internationella suicidpreventiva dagen. På flera håll i landet tänds 1 531 ljus för att uppmärksamma hur många som tog livet av sig förra året.
– Jag tror inte folk är medvetna om att det är så många, jämför till exempel med trafikdöden där det handlar om cirka 250 personer per år, säger Ludmilla Rosengren.
Ni vill sätta ljus på frågan?
– Det är det viktigaste om vi ska komma åt problemet. Det är tabu att prata om självmord. Folk känner sig ensam i sin smärta. Det är skuld och skam att må dåligt överhuvudtaget, det är inte socialt accepterat. Man ska vara lyckad, det är det man visar upp, säger Ludmilla Rosengren.
Suicide zero försöker påverka beslutsfattare i frågan. De förespråkar att det upprättas kriscenter i varje län som kan fånga upp suicidnära och dess anhöriga.
– Det finns inget system för efterlevande att hantera det här. Man får söka hjälp via vårdcentralen men det finns ingenting specifikt för självmordsdrabbade. Det är väldigt okunnigt inom professionen, säger hon.
Medan den professionella hjälpen lyste med sin frånvaro var släkten, vännerna och Jokkmokk desto mer närvarande i familjens sorg.
– Folk tände ljus i hela parken och körde fram hans epa, säger Viktoria.
Under begravningen var kyrkan fullsatt. Efteråt var det stor minnescruising som fyllde Storgatan genom hela samhället för att hedra och minnas "Wille". Vardagsrummet fylldes med blomleveranser. Det kom folk och lagade mat åt dem, fanns där.
– Jokkmokk var ju fantastiskt, säger Magnus.
– Vi kände det som att hela samhället ändå på bar upp oss på något sätt, säger Linda.
De beskriver William som en snäll, omtyckt kille som med sina 190 centimeter och snabba, raska framtoning framstod som äldre än han var. Han hade stora framtidsplaner och var driven i sina tankar. I hans rum hänger kläderna kvar precis som han lämnade dem. En öppnad Coca cola-flaska och två kexchoklad är också orörda på en hylla.
William brukade säga att han alltid skulle bo i Jokkmokk.
– Han kom till oss klockan 22 varje kväll med nya planer. Jag sade aldrig nej. Det var roligt att få lite draghjälp, säger Magnus.
– Världen gick för långsamt för honom. Tio minuter för honom var en evighet i livet. Det skulle ske nu, annars fick det vara, säger Viktoria.
– Han hade hunnit leva så mycket. Det var som på något sätt att han visste att han hade den tiden på jorden, och han ville hinna göra så mycket som möjligt, säger Linda.
Huset som brukade vara fullt av folk är nu oftast tomt. Linda och Magnus har flyttat till Stockholm, där även Matilda bor kvar, på obestämd tid. Att vara i Jokkmokk är för jobbigt.
– Det är en viss känsla när man kommer hem. Det har alltid varit mycket folk i det här huset, vi var fem personer i familjen. Nu är det öde, säger Linda, som jobbar en del med företaget från Stockholm.
– Jag har varit sjukskriven ett år och ska vara det ett år till. Huvudet behöver vila, säger Magnus.
Viktoria som precis fått jobb som frisör i Stockholm när William dog flyttade upp till Jokkmokk och började jobba på korvfabriken en vecka efter hans död. Varannan dag åker hon ner och tänder ljus på graven.
Sorgen har på intet sätt lättat – utan bara förändrats för dem. Och synen på livet också.
– Förut var fokus på jobb, karriär och omsättning. Man skulle ha bilar, skotrar och grejer. Ett jävligt jobbigt liv, det gick som överstyr. Det där är inte lika viktigt nu, säger Magnus.
– I framtiden skulle man vilja finnas för dem som varit med om samma sak. Kunna hjälpa en familj som blivit drabbad, säger Linda.