Fikarummet på Bagge Bygg är även det Johans domäner. Det ska vara ordning och reda.
– Det känns så jättelänge sedan. Nästan som det aldrig har hänt, för jag tänker liksom inte på det.
Johan Lindroth sitter vid köksbordet. Kaffet är framme och det ställs fram en kopp där det på insidan står "du har förtjänat den här". Den omedelbara reflektionen blir att koppen står på fel sida om bordet. Johan borde självklart ha haft den själv, men han tänker inte mer på det heller.
Ett litet kort ögonblick som säger väldigt mycket om Johans personlighet. Han borde inte direkt ha svårt att tänka mest på sig själv, kan tyckas. 17 år efter olyckan så år fortfarande spåren och ärren tydliga. Hans högra ben och arm fungerar nästan inte alls. Framför allt är hans högra hand i princip obrukbar. Men, som sagt, han tänker mer på annat – och andra.
Blir din hand bättre?
– Den är opererad så jag tror det, men eftersom jag har så dåligt minne så kommer jag inte ihåg hur det var från gång till gång.
Johan skrattar. Något som han gör förbluffande ofta. Han berättar att han försöker skippa coca-cola för bubbelvattten och att han bytt ut godiset mot viltsnacks.
– Men jag har cola i kylen. Det måste jag ha, om någon hälsar på, vet du.
Skrattet kommer igen. Berättelserna likaså. Hur livet invecklats och utvecklats sedan den där söndagen i februari 2004 då hela tillvaron förändrades på någon sekund. Själv minns Johan ingenting av olyckan eller om sitt liv innan den inträffade. Det blev att omstarta livet.
– Jag har fått berättat för mig, jag har sett bilder. Jag vet att jag var bra på idrott, att jag spelade fotboll, hockey och innebandy. Pappa var ledare i fotboll och vi vann många matcher. Ibland vet inte riktigt om jag minns men på något sätt drömmer jag liksom ibland. Då visar det sig att det är saker eller händelser som varit på riktigt. Det är konstigt, jättekonstigt.
Skoterkraschen hade mycket väl kunnat ta Johan Lindroths liv. Han slog i isen och fick skotern över sig. Huvudet tog hela smällen och efter iltransport till Umeå och operation låg Johan en månad i koma. Familjen var på plats och hans minns så tydligt mamma Turids första fråga, när han vaknat upp.
– Hon frågade om jag ville ha någonting. Jag kunde inte prata men jag kluddade på ett papper. Vet inte hur det gick till men jag skrev; en smörgås med smör och skinka och ett glas mjölk – på spanska. Jag vet inte varför men jag hade visst haft det lätt för spanska i skolan.
Vägen från den dagen har varit allt annat än spikrak. Det har dessutom dykt upp en hel del branta uppförsbackar men humöret har aldrig svikit Johan. Och frågan måste ställas:
Hur han du vara så glad och uppåt?
– Jag vet ingenting annat och jag tänker alltid på andra. Tre år på Framnäs var tre år tillsammans med människor som också drabbats. Min vän Matilda är nästan helt blind. Hon och hennes kompis blev rammade av en bil och kompisen dog. Hon kan aldrig se ut över naturen och allt det vackra. Det är hemskt. Det finns de som har det så mycket värre. Jag kan inte tänka annat än att jag har det bra. Ett liv.
Johans minnesproblem är det som stör honom mest i vardagen. Man han har små knep för detta. Larmet i telefonen påminner om saker han måste, eller ska, göra. En whiteboard i köket fyller också en viktig funktion. Han löser Soduko "jag har alltid haft lätt för siffror" och han promenerar. Mycket.
– Jag går ungefär en mil varje dag för jag märker så tydligt att jag får svårare med minnet och kroppen annars. Jag älskar att vara ute, så jag trivs med att promenera, konstaterar Johan och fyller kaffekoppen en gång till. Och tar en nypa viltchips ut en skål. Kakorna får vara.
Johan fixar en hel del hemma i huset på egen hand. Koka kaffe, exempelvis, är inget problem.
Sedan berättar han om ett möte med Charlotte Kalla, som både peppade, och vilseledde.
– Hon berättade att hon sprang mycket i skogen. Jag ville också så jag tränade extra – och försökte. Jag gick en timme hit, en timme dit innan jag upptäckte att jag var vilse. Men jag hörde hundskall, kom ut på landsvägen och följde den hem. Jag tror jag blev så lycklig över att jag också kunde gå i skogen så jag tappade bort mig. Men det har aldrig hänt igen.
Trots hans svårigheter så har Johans liv efter hand förbättrats. Han har ett jobb och han trivs i sitt eget hus. Han fixar en hel del själv men vissa sysslor är omöjliga för honom att klara av. Då är det mor och far som rycker in som stöd och hjälp.
– Utan min familj hade jag aldrig tagit mig hit, och jag skulle inte klara mig utan dem. De är fantastiska.
Tidigt i våras lyckades Johan dessutom med det omöjliga, i sina egna ögon, när han klarade körkortet. Den röda Audin som står på garageuppfarten på Skabramgatan är beviset på något han själv bara kunnat fantisera om.
– Jag trodde aldrig att det skulle gå. Jag övningskörde med pappa i två och ett halvt år men sedan var det ju teori också. 70 frågor och mitt minne. Men det gick på något sätt och jag kunde själv köra hem från Älvsbyn. Det var en lycka det! I november ska jag på borttennishelg i Luleå, det blir första gången jag kör dit. Jättekul. Bilen ger mig frihet.
Johan skrattar på nytt. Nu åt minnet av den kanske största stunden i livet hittills. Och visst är det så – han spelar pingis och han är dessutom duktig på golf. Trots att han bara kan använda en arm.
Möjligheter. I ett perspektiv av ljus.
Hur ser du på framtiden?
– Det går framåt hela tiden och det ska fortsätta så. Sedan är det klart att jag drömmer om, och önskar, ett familjeliv med barn. Som så många andra.