– Jokkmokks marknad har funnits i 418 år, men jag tror inte att den kommer kunna finnas i 418 år till. Det är tyvärr inte så många som vill leva på det här sättet, och satsar helhjärtat. Det är inte bara ett yrke utan det är en hel livsstil, säger bodensaren Mattias Styrefors, 48 år, som slöjdar och säljer knivar.
Han har levt på sin slöjd i nästan 30 år och han själv ångrar inte för en sekund det livsval han gjort. Samtidigt förstår han att många tvekar.
– Det är inte samma ekonomiska trygghet och du kanske inte kan låna till lika dyr villa eller volvo än om du haft ett "riktigt" jobb. När du jobbar så här är ditt namn och dina händer ditt varumärke, och det tar också tid att bygga upp. Det gör det ännu svårare att ta sig in i det, säger han.
Mattias Styrefors har tagit den 30-årige Alexander Åhlund under sina vingar och blir glad när han ser någon med riktig talang som viger sig till livsstilen.
– Jag har trappat upp min satsning de senaste 3-4 åren. Jag gillar det och det är skönt att kunna styra sitt jobb själv, säger Alexander Åhlund.
Coronapandemin gjorde det svårt för knallare att få det att gå runt när alla marknader ställdes in under två år. Det fanns en oro att många lagt ner, och oron var befogad. Det tycker iallafall slöjdaren Emil Söderberg från Råneå.
– Nog är det urtunnat allt. Man har gått runt lite och inte är det lika många hantverkare och knallar som det brukar vara. Känslan är att det är de små aktörerna som försvunnit och de stora drakarna som klarat sig, säger han.
Marknadsgeneralen Birgitta Nilsson kontaktade alla gamla trogna knallar inför marknaden, och hon fick en del återbud. Ofta rörde det sig om åldersskäl, hälsoskäl eller att de helt enkelt fått lägga ner på grund av ekonomin.
– Vi skulle kunna ta in många fler säljare, men vi vill hålla en hög kvalité och blandning på utbudet. Det har ett värde i sig och det är viktigt för Jokkmokks marknads rykte, säger hon.
Birgitta Lidberg från Luleå gör tennarmband och har levt som knalle i över 20 år, fast hantverk i olika former har han sysslat med i hela sitt liv.
– Jag föddes med en nål i handen kan man säga. När jag fick barn hoppades jag alltid att någon ville ta över efter mig, och nu har min äldsta dotter gjort det. Hon äger företaget och jag är anställd, säger hon.