Det är en saga. En berättelse om ett hemligt korvrecept, en ung målinriktad teoretiker och ett varumärke. Slutprodukten stavas Jokkmokks korv, ett företag som faktiskt kan nämnas i samma andetag som Jokkmokks marknad och Jokkmokks Jokke när det gäller att placera och profilera inlandskommunen och dess genuina lyskraft på kartan.
Lite överdrivet kanske men det är de facto så att Jokkmokks korv inte bara belönats med guldmedaljer för korv och skinka i Sverige utan även erkänts utomlands, senast i Frankrike.
– Det är fantastiskt egentligen. Det är jag också stolt över. Att vi lyckats nå ut till så många. Jag hade en önskedröm att vi skulle göra den bästa korv som det bara gick med noggrannhet i hantverket och med hjälp av vårt hemliga recept. Men att vi skulle komma dit där vi står i dag kunde jag knappast ens drömma om, skrattar Magnus Kvickström.
För han har nära till skratt även den här eftermiddagen. Trots att 45-åringen kört in sin sista laddning korv i fabriken som han nu helt lämnar över i Nyhléns Hugosons händer efter nära 30 år i korvtillverkningens tjänst.
– Jag var 15 år när jag började hos Arne Johansson. Jag kunde ingenting om korv men jag tyckte det var intressant med tillverkningen och hur det fungerade. Jag är en praktiker i allt. Som tur är så har jag fått ha med mig teoretiker, inte minst min mor, annars hade det aldrig funkat. Det hade inte funkat om jag varit halvteoretiker heller, så tur att jag är heldålig på teori, konstaterar Magnus Kvickström med ett nytt skratt.
Hur känns det att lämna ett livsverk så här?
– I tre år har jag ju vetat att den här dagen skulle komma men visst känns det lite sorgset. Men samtidigt vet jag att det är det rätta företaget som är ägare. Jag hade fler intresserade men jag kände snabbt att Nyhléns Hugosons var det rätta, annars hade jag aldrig sålt. Bara de nu gör som jag har sagt och lärt dem så kommer det här att gå jättebra. Personalen är kanon. Många har varit här över 10 år. Det blir bra.
Vad kommer du att sakna mest?
– Det sociala. Att vara med gänget, ta en fika tillsammans. Det saknar jag redan. Jag har tillbringat många timmar i fabriken.
90 000 sägs det..?
– Jo, ungefär. Jag har försökt räkna.
Alla nätter du sovit över, är de inräknade?
– Nej, då sov jag ju, jag arbetade ju inte.
Det började med ett hemligt recept?
– Det är lika hemligt som Coca-colas. Nästan i alla fall. Men de nya ägarna äger receptet också och jag kommer aldrig att berätta vad det innehåller.
Du säger att du är mest stolt över att den här framgångssagan fick skrivas i Jokkmokk..?
– Jo, men att det gick. Det är fantastiskt. Det är ju själen i korven och allt vi har gjort under åren. Och utan Jokkmokksborna hade det heller aldrig varit möjligt. Du vet, vi äter mer korv här än vad de gör i Stockholm. Jokkmokksborna har också fungerat som en direktjury. Snabbt har vi fått veta om det var bra eller dåligt. Oerhört värdefullt för utvecklingen. Så vi har dem att tacka för så mycket.
Men livet har inte bara varit en dans på rosor..?
– Nej, vår sons död för sex år sedan var hemsk. De tre första åren var extrema. Så mycket skuld. Jag stoppade i mig alla piller jag kom åt och drack för mycket. Jag ville inte leva och utan familjen hade det nog varit slut.
Hur mår du i dag?
– Bra, sorgen kommer aldrig att försvinna men jag kan hantera den. Jag tar mina mediciner och jag har blivit mycket lugnare.
Men du har också slagit in på ett nytt spår..?
– Jo, när jag var 15 år gick jag en svetskurs och drömde om en egen verkstad. Nu har jag det, jag kallar den tomteverkstaden (skratt). Vi tillverkar och reparerar och jag gillar att jobba där. Praktiker som jag är. Sedan håller jag på att bygga upp ett testcenter för elbilar på Routevare utanför Jokkmokk.
Du hade produktion av gin på gång också..?
– Absolut, men det fick ta en paus. Nu känner jag att det kan vara läge igen att fortsätta till sommaren.
Men ingen mer korv..?
– Njae, jag ska till Grisslehamn om ett par veckor. Magdalena Graf och hennes sambo har en herrgård där. Hon var här på en marknad och vi träffades. Hon kom ihåg och ringde och frågade om jag kunde komma dit och göra lite olika korvar till dem. Ett litet kul hobbyprojekt bara.
Så "korv-Magnus" får leva vidare?
– Absolut. Jag gillar det. Det är ju ändå jag på så många vis.