Fastän jag och Elin Anna Labba befinner oss på många mils avstånd går det inte att ta miste på det poetiska uttrycket i rösten. Hon vill skydda den samiska identiteten med orden. När det ska sägas hejdå till barnen som ska till skolan växlas det från svenska till samiska.
Snart ska hon på författarsamtal i huvudstaden men först en skidtur i tallskogen intill husknuten.
Du är journalist och nu även prisad författare som fick Augustpriset förra året för bästa fackbok med ”Herrarna satte oss hit”. Varför var det viktigt för dig att skriva boken?
– Det började med att jag ville förstå historien om tvångsförflyttningarna. Jag ville fylla tomrummet som jag upplevde fanns i min familjehistoria och många andras.
Du har intervjuat äldre samer under flera års tid för att höra deras minnen av tvångsförflyttningarna mellan åren 1919-1950. Hur var det?
– Såklart sorgligt och tungt ibland men det som dröjer sig kvar är känslan av att det var så fantastiskt att få göra det. Att få umgås och dricka kaffe, dela minnen tillsammans. Det kändes som en stor ära att få ta del av deras berättelser. Många är riktigt goda berättare och riktigt leker med orden. Ordförrådet de har på samiska är magiskt.
Boken ska nu släppas även i USA, hur känns det?
– Den ska släppas på ett förlag som arbetar med just urfolkslitteratur och det känns jättefint. Att den kommer ut på engelska innebär att den nu kan läsas även på andra håll i världen.
Många samer kallar det en sorgebok, har boken varit ett sätt för dig att hantera sorg?
– Den stora sorgen för mig har varit att inte ha språket. Jag sörjer fortfarande och skulle vilja äga det mycket starkare. På så sätt har boken varit läkande. Kanske handlar det inte bara om tvångsförflyttningarna, utan att man också behöver skapa sin egen historia – att den inte funnits där har varit en sorg. Den samiska historien innehåller många ärvda förluster jag tror många kan känna.
Att återupptäcka språket. Hur var det?
– Det är att ge sig själv väldigt mycket frihet att ta tillbaka ett språk. För mig vände det upp och ner på allting. Mycket läker när man får tillbaka sitt eget språk.
Du kommer från Kiruna, hur minns du uppväxten?
– Kiruna är fortfarande hemma för mig. Alla mina närmaste vänner är från Kiruna och jag har gått hela min skoltid där. Jag saknar fortfarande att vakna, titta ut genom fönstret och se fjällvidderna utanför.
– Men Kiruna är en ganska hård plats också. När jag gick sameskolan på 80-talet kunde jag bli kallad ”lappjävel” på skolgården. Det gör att man får en slags vaksamhet. Jag hade en period i tonåren där jag gjorde mig osynlig för att passa in. Jag började läsa franska istället för samiska och tog ett kliv bort från min identitet. I efter hand kan jag vara ganska nyfiken på hur det hade varit om jag inte gjort det.
Hur tar sig diskrimineringen i uttryck i dag?
– Sápmi är synligare och stoltare i dag, men det finns fortfarande en underliggande rasism som blottas när det blir konflikter. Det är renskötarna som får stå i frontlinjen. Det är de som är mest utsatta.
Du jobbar på författarcentrum Sápmi i Jokkmokk. Finns det tillräckligt många böcker på samiska?
– Nej, absolut inte. Finns mycket som måste göras. Jag läser en barnbok på samiska för barnen varje kväll. Jag vill ge dem världar jag tror de mår bra av.
Vad läser du själv för böcker?
–Just nu läser jag en fantastisk bok som heter Heart Berries av Teresa Marie Mailhot. Ett projekt i vår är att jag ska läsa annan urfolkslitteratur så det blir mycket på engelska. Det blir också mycket samisk litteratur och annan urfolkslitteratur.
Vad gör du när du inte läser och skriver?
–Det blir mycket tid med barnen. Vi flänger en del då min man är renskötare och vi har renar. Tycker också om att åka skidor, i alla fall nu på våren. Årets höjdpunkt är att komma till vårt sommarställe i Vaisaluokta.
Bokens första intervjuperson heter Ella och ger boken en kvinnlig dimension. Varför var det viktigt för dig?
– När jag började min research märkte jag snabbt att det mest var män som dök upp i arkiven, men det var kvinnorna som grep tag i mig på ett annat sätt. Det finns inte mycket berättelser på samiska om samiska kvinnors liv den här tiden. Jag kände ett systerskap.
– Hon var nästan 90 år när vi möttes men väldigt pigg och bodde i egen lägenhet. Var en fantastisk berättare. Det var hon som sa; Herrarna satte oss hit.
Du skriver i en debattartikel i DN att hatet mot samerna kan ta sig i uttryck i skjutna renar men också i språket på nätet. Har du egna erfarenheter?
– Själv är jag ganska förskonad men det förekommer. Jag minns när nyhetsinlägg började få kommentarsfält, så fort det var en nyhet om samer kom hatkommentarer. De forumen har nu flyttats till andra ställen men finns fortfarande där. Jag brukar försöka att inte läsa. Men ibland går det inte att undvika. Jag upplever att man blir mer rättad som minoritet om man är i en konflikt av något slag.
Har du någon kvinnlig förebild?
– Min áhkku, min mormor. Hon kom från Malå, från skogssamisk släkt och flyttade upp till Kiruna. Hon var en läsande person som alltid inväntade bokbussen och hade jättemycket böcker hemma. Jag brukade låna dem och fick läsa alltifrån en biografi om Mona Sahlin till Ester Blenda Nordström. Hon var en akademiker, utan att ha någon akademisk utbildning.
Vad är lycka för dig?
– Lycka är att kunna upprätthålla en frihet i vardagen. Att få jobba med det samiska och skriva.
Vad betyder Jokkmokk för dig?
– Jag älskar Jokkmokk. Men det tog ganska långt tid för mig att bli hemma men så kanske det är på alla platser. Det tar ett tag innan man hittar sina platser, sina stigar. Det är helt fantastiskt att bo på en plats där det finns så många samiska arbetsplatser och där jag som samisk kulturarbetare kan få ett jobb jag har utbildning till. Jokkmokk är en väldigt kulturtät plats. När det inte är pandemi händer det alltid saker här. Alltid någon festival, föreläsning eller evenemang. Det är en oerhört fin plats att vara mamma på.
Slutligen, vad är dina förhoppningar på framtiden?
– Att världen lyckas ställa om, vilket är en väldigt utopisk förhoppning. Att vi kan bromsa klimatförändringarna och att alla människor inser att det är den stora krisen vi har att hantera. Jag önskar att mina barn kan fortsätta med renskötseln som är så pass drabbad av klimatförändringarna redan i dag.